Nu har det gått femton dagar ifrån Victor och jag längtar så mycket. Det är fysiskt i min kropp och påminner om hur jag kände veckor i sträck när vi hade distans Oslo-Lissabon. Då spenderade vi timmar på Skype, skickade snapchats hela dagarna och skickade hundratals bilder till varandra. Nu i efterhand förstår jag inte hur vi klarade av den distansen i 1,5 år men å andra sidan var det de enda vi visste om. Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade i hela kroppen när vi stod och kramades en kall septembermorgon i Lissabon, min taxi var påväg och vi kramades hejdå för tre månader fram. Jag skulle till Asien och resa och han spelade fotboll i Portugal. Det enda jag ville var att stanna hos honom, men jag hade lovat mig själv att fortfarande åka på den här resan jag hade bokat ett år tidigare. Jag började räkna ner dagarna såfort jag klev in i taxin. Tre månader senare sågs vi igen, och äntligen flyttade jag hem till honom i Lissabon. Vi har alltid haft det väldigt bra i vår relation även om det såklart ibland blir väldigt vardagligt och allting går på rutin. Men så kom Corona och för första gången NÅGONSIN under vårt förhållande spenderade vi varje dag tillsammans i flera månader i streck. Vaknade med varandra varje morgon och la oss bredvid varandra varje kväll. Och det blev som 2.0 i vårt förhållande. Även om jag inte ens hade reflekterat innan över att allt liksom bara flöt på i vårt vardagsliv så ser jag så tydligt nu hur bra det var för oss, att få vara med varandra. Man säger väl det att många separationer sker efter en semester tillsammans, man tänker att ”allt bara blir bra om vi får spendera mycket tid tillsammans” men istället blir det ett kvitto på en kärlek som kanske inte riktigt finns kvar. Jag och Victor lever ju ett sånt liv att vi är ifrån varandra mycket och vi har dagdrömt om framtiden, efter hans pension, när vi har all tid i världen tillsammans. Men samtidigt har vi såklart pratat om hur det kommer bli. Kanske börjar vi avsky varandra, gå varandra på nerverna och irritera oss på hur den andra alltid är där. Men den här våren visade, för oss iallafall, motsatsen. Jag vill spendera varje sekund med den där människan. Det är härligt att vara så kär i någon. Vi går in på år åtta som par nu, vilket ändå är en del år. Och jag har alltid trott att man efter x antal år börjar tjafsa, ändra tonfallet i hur man pratar med varandra, rör inte vid varandra längre och att allting går på en trött tråkig rutin. Men så behöver det tydligen inte alls vara. Tvärtom. Jag har aldrig känt mig såhär sammansvetsad med Viggis. Längtar tills på måndag. Och min man. Och det är så fint att få längta.
