Det har varit en vecka med mycket intryck för mig. Jag har dels haft pms och är ju högkänslig och vissa saker har liksom etsat sig fast i mig flera dagar nu. Jag tänkte dela med mig av det. Häromdagen läste jag för första gången om en kvinna vid namn Myka Stauffer. Hon jobbar som influencer och har en youtube kanal där man får följa hennes liv som "stay at home mom". Jag har aldrig sett henne förut men skrollade igenom hennes konto när jag hade läst om vad som har hänt. För det första upplever jag hennes youtube-kanal som obehaglig och konstig. Jag själv tycker att man väldigt tydligt ser (utan att ha läst rubrikerna) hur hon verkligen målar upp en bild som inte verkar stämma. Någon slags supermamma som odlar egna örter i källaren, har skola hemma för barnen och börjar pynta huset inför jul redan i september. Det som alltså har hänt är att hon och hennes man för några år sedan startade en insamling för att kunna adoptera ett barn. Föräldrarna har fyra eller tre sen innan och har bestämt sig för att adoptera ett till barn. Familjen verkar ha pengar så att be om pengar till adoption verkar lite konstigt men jaja. Familjen åker tillsammans ner till Kina och hämtar hem deras nya familjemedlem, en liten grabb med autism. Helt bedårande. Sen får man följa den här familjen i flera år, hon uppdatera ofta om sin son och hans svårigheter - som något slags cirkusdjur och nu, tidigt i våras valde dem att adoptera bort deras adoptivson igen. Till en annan familj. För att det blev en för stor utmaning att ta hand om honom. Jag har ingen aning om hur det är att adoptera ett barn eller att ha ett barn med svårigheter - det vet jag. MEN det här skakade om mig rejält och jag känner hur jag brinner inombords. HUR kan man ens adoptera bort ett barn som man själv har adopterat? Det blir ju ens egna barn och ingenting man sen har ångerrätt på. Så tragiskt att hon ens gör skillnad på sina biologiska barn och sitt adoptivbarn. HUR hon kan ha kvar sina videos på den här lilla killen på sin kanal får mig att koka. Och hela mitt hjärta värker när jag tänker på vad den här lilla människan går igenom just nu hos sin nya familj. En helkväll läste jag om det här och grät flera gånger. Jag tycker även att det är så fruktansvärt hemskt hur personer kan använda det här yrket på helt fel sätt, jag själv tycker mig se att hon helt klart har utnyttjat situationen och sitt barn för views. Mitt mammahjärta skriker för den där lilla pojken. Igårkväll såg vi filmen Catfish igen. Vi såg den för massor av år sen och råkade bläddra förbi den och valde att kika igen. Den här gången såg jag den med helt andra ögon och klarade knappt av att se klart. Jag vill inte spoila någonting men inte heller uppmuntra er till att se dokumentären för igår såg vi båda den ur ett helt nytt perspektiv. Jag lider med familjen som dokumentären kretsar kring och hoppas av hela mitt hjärta att konsekvenserna inte var för stora för familjen. Jag kunde knappt sova igår för att jag tänkte på det här. Och tillsist och det absolut viktigaste. Ingen har väl missat den tragiska nyheten om George Floyd. Vi har följt det varje minut här hemma, läst varenda ord och sett varenda klipp. Precis som jag skrev på min instagram så tycker jag verkligen att det är så svårt att veta vad man kan säga och inte. Som priviligerad vit kvinna känns orden så fåniga. Man vill säga rätt. Däremot är det här någonting som ligger mig varmt om hjärtat som så många andra och någonting jag alltid har stått upp för. Jag har svårt att förstå mig på rasism och hur det ens går att vara rasist. Vad det är för slags människor och hur man är funtad. När jag har delat information tidigare på mina kanaler så har jag alltid blivit så skärrad av att inse hur mycket hat det finns där ute. Så obefogat mycket hat av ointelligenta människor. Av idioter. Jag har så många vänner med annan kultur och hudfärg än mig själv och hela hjärtat värker när jag får höra historier om vad dem är med om bara pågrund av deras hudfärg eller religon. Ibland kan jag knappt tro på historierna för att det är så långt ifrån min verkligheten och jag har svårt att förstå att det än idag existerar. Det lär mig så mycket och jag försöker att utbilda mig mer och lära mig. Prata om det mina vänner berättar för mig och sprider budskapet om vad som händer. Jag har lärt mig hur vardagsrasism ser ut, att det finns överallt, hela tiden. När jag har sett alla videos som florerar runt har jag knappt klarat av att titta och här i min trygga vardag känns det så surrealistiskt att det här är människors vardag. Hur kan det ens existera, HUR kan vi som människor ha låtit det här gått så långt. Och NÄR ska det ske en förändring. Det här läser jag om konstant och hela jag skakar när jag bläddrar bland nyheterna. Så tragiskt allting. Vi måste gå ihop och skapa en förändring tillsammans, nu. Prata om det här. Våga prata fast man kanske säger fel saker. Det viktiga är att vi är enade i det här ämnet och att vi tillsammans kräver en skillnad.
