Igår kom min barnmorska över till oss och vi hade en förlossningskurs här hemma och jag måste faktiskt säga att jag är positivt överraskad. Mest tror jag iochförsig för att min barnmorska är så fantastisk och lik mig i tankesättet. Vi tänker oss en förlossning på samma sätt vilket gör att jag känner mig väldigt lugn. Nu är det ju inte hon som jag ska föda med min hon hjälper mig med alla förberedelser och att skriva förlossningsbrev exempelvis. Så i två timmar satt vi och pratade om de olika stadierna i en förlossning, alla olika alternativ, att göra och inte göra och tips i allmänhet. En del grejer lärde jag mig som jag inte visste innan. Och jag antar att ALLA har olika syn på detta men det här är vad jag tar med mig och vad som tilltalade mig. Låt mig tillägga nu att jag tänker mig en väldigt naturlig förlossning, där andningen kommer vara A och O, jag har tänkt att testa utan bedövning så långt det bara går och jag tror väldigt starkt på hjärnans kraft. Jag har även den fördelen att jag inte alls är rädd för varken smärtan eller förlossningen och redan det ger mig ett försprång. Så det var alltså två hippies och Victor som satt där igår och pratade om andningar, olika dofter och meditation. Så det jag kommer skriva om nu är alltså för oss som är på det sättet, det som är rätt för mig betyder ju inte alls att det är rätt för dig. Så jag lärde mig att jag inte borde föda på rygg, detta gör att det blir uppförsbacke för bebisen och oftast (här i England iallafall enligt henne) rekommenderas det av barnmorskorna för att det är lättast för dom att se bebisen och för deras ryggar helt enkelt (mest bekvämt för barnmorskan). Det var väldigt logiskt när hon visade bilder hur barnet liksom behöver mer kraft för att ta sig ut när jag ligger på rygg, typ som en skidbacke, än om jag exempelvis står på alla fyra. Så jag ska ta med mig att det bara handlar om mig, och inte om barnmorskorna. Är det mörkt omkring mig utsöndras ett avslappnande hormon som gör det lättare för mig och min kropp. Så när jag är hemma ska jag vara i ett mörkt tyst rum, inte prata för mycket och inte låta andra prata. Man ska dessutom ha musik som man INTE känner igen, annars fastnar hjärnan på ord och man sjunger med. Man vill att hjärnan ska zooma ut och det gör den bäst med exempelvis pianomusik som går på repeat. Väldigt intressant och återigen logiskt enligt mig. Så när vi kommer till sjukhuset ska jag fortsätta ha det mörkt kring mig så länge det går och lyssna på avslappnande musik. Min kropp kommer slappna av när allting är i ordning. När BB-väskan är packad, när Victor är hemma (eller iallafall i stan), när huset inte är fullt med inredare eller byggare, och när allting är lugnt och fridfullt. När allting är som vanligt, då brukar förlossningen komma igång. Därför kan det vara viktigt för hjärnan att redan nu packa väskan, sätta dit bilbarnstolen och tvätta det sista. I förlossningsbrevet ska det stå att jag inte vill använda ordet "smärta/pain". När barnmorskan frågar "Hur ont gör det på en skala?" eller liknande så triggas hjärnan igång och man fokuserar bara på smärtan. Exempelvis om jag frågar er om ni har ont någonstans? Då skannar man igenom kroppen och letar efter smärta innan man kan ge ett svar. Istället ska man fråga "Hur bekväm är du just nu?", då letar hjärnans signaler efter det som är behagligt. Det här är tydligen lite provocerande för vissa barnmorskor berättade hon för att man kan tolka det som om att om man inte pratar om smärtan så finns den inte och att man kan håna det lite men återigen så var det för mig väldigt logiskt. Ta med sig saker till BB som påminner om hemmet. Ens egna kudde som luktar hemma, för oss svenskmat exempelvis osv. Återigen för att hjärnan ska koppla ihop det med någonting bekant och bekvämt som gör att kroppen slappnar av. Jag tänker att svenskt snacks blir min sån grej. Överväga att föda i badet, det gör att jag har 100 % kontroll av min kropp. Hon berättade det att står jag i badet så är det bara jag där och jag kommer kunna känna exempelvis bebisens huvud, kunna känna efter på riktigt när jag kan krysta och inte. Alltså i ett bad är det svårt för barnmorskorna att känna och klämma mycket på mig och jag kan gå in i mig själv och känna mig ett med barnet, dom är så proffsiga som dom är och har koll ändå. Återigen någonting som lockade mig. Och på tal om att krysta, jag ska säga det att jag inte vill börja krysta förrens jag verkligen känner att det är de enda alternativet. Då har jag låtit gravitationen gjort sitt och förlossningen blir inte lika "lång" och jobbig. Alltså krystningsfasen. I förlossningsbrevet be om tystnad och egentid. Att det kommer vara viktigt för mig att gå in i mig själv och inte ha en för pratglad barnmorska. Och även här så är det viktigt att Victor ber om en ny om det inte känns rätt för mig. Och när vi har rätt så måste jag våga lite på den personen att den är så kunnig och proffsig att allting är precis som det ska vara. Veckorna innan och även samma dag som förlossningen ska jag tänka gravitation. Hjälpa min bebis att hamna i rätt ställning och hjälpe hen att ta sig ner och ut. Visualisera sin förlossning. Jag ska visualisera hur jag vill ha det och hur jag tänker mig min förlossning. Händer det på natten hur gör jag då? Då tänker jag mig en rutin, exempelvis, då går jag ner i köket, gör lite tee, tittar på en vlogg, äter en macka. Om det då drar igång på natten så hamnar inte jag i stress eller chock för att jag redan har gått igenom rutinen i mitt huvud och jag vet exakt hur jag ska göra. Låter kanske flummigt för vissa men så jäkla logiskt och rätt för mig. Jag ska även redan nu börja visualisera hur bebisen ligger med huvudet ner i min mage för att hjälpa bebisen att hamna rätt. Och när symtom för födsel börjar komma ska jag stanna hemma så länge som möjligt, för tiden på sjukhuset känns som en evighet. Så länge jag mår bra hemma och allting känns naturligt ska jag mysa här hemma, gå en kort promenad, äta mat, titta på film, ta en nap, chilla. Självklart ringa in till sjukhuset och berätta allting och ha en kontinuerlig kontakt. Hmm vad mer, i det stora hela är det nog det att jag ska komma ihåg att andas, ta det lugnt och inte stressa. Våga lita på kroppen och att den gör precis vad den ska göra. Hon gav exempel på hur personer i koma har fött barn av sig själva, alltså att trots att hjärnan inte är med så har kroppen vetat exakt vad den ska göra. Och jag fick lära mig just det att hjärnan är nästan vår största fiende i det här, att bara jag kontrollerar och nästan stänger av hjärnan så kommer det att gå galant. Det är när man börjar stressa upp sig och tänka för mycket som det inte blir bra. Och för partnern då? Det enda är att Victor ska uppmuntra och finnas där för mig. Hon berättade att hon har varit med där partnern har sagt saker som "men herregud hur lång tid är det kvar, tryck ut ungen nu" vilket är det SJUKASTE jag har hört. Är övertygad om att Victor kommer att göra ett toppenjobb. Och är övertygad om att om han någonsin skulle säga något sånt där hade jag suttit häktad för mord dagen efter. Och viktigaste av allt, det är jag och min bebis. Och vi är ett team. Hen fattar inte ens vad som händer i magen när saker och ting börjar sättas igång och när det väl är dags så gör vi det tillsammans. Min kropp vet vad den ska göra. Det var helt enkelt fantastiskt att få sitta ner några timmar igår och gå igenom allting, framförallt var det skönt att höra henne säga att det knappt behövdes då jag redan låter mentalt stark och förberedd inför det här. Kändes skönt att få det bekräftat att mitt tankesätt är okej. Om nått var jag bara så taggad när hon gick sa jag och Victor det att vi bara vill föda barn NU. JAG ÄR SÅ TAGGAD.
