Bästa Maja, jag behöver råd!! Du och jag är i samma ålder och jag har nyligen fått reda på att jag är gravid. Jag har verkligen längtat efter att få bli mamma och nu när jag väl är gravid så blir jag såklart därför livrädd. Tankar som ”skulle vi väntat lite till”, ”är jag för ung och hade behövt leva mer ungdomsliv innan” cirkulerar konstant i mitt huvud, även om jag som sagt längtat efter detta länge. Jag och min kille har ett stabilt förhållande, jobb, ekonomi och bostad så finns inga såna hinder egentligen men tankarna snurrar ändå. Sen vet jag såklart att det blir ett helt nytt slags liv med barn och att jag aldrig någonsin kommer ångra att jag skaffade barn men nu blev jag ändå så rädd när det väl hände. Du lyckas ju balansera både en karriär och familj och det är det jag också vill kunna göra. Vissa säger ju att ens eget liv typ är över när man får barn och det är det sista jag vill höra i nuläget. Så min fråga är egentligen - hur gör du för att balansera allt? Hade du också såna här tankar? Känner mig så ensam i mina tankar nu när det bara är jag och min kille som vet om graviditeten ännu. Stort tack för världens bästa blogg, mår alltid lite bättre när jag varit inne här. Kram<3 Hej fina kära du! Och grattis till det finaste i livet (precis när jag skriver det här börjar a whole new world från Alladin spelas från tvn, fick gåshud och ville gråta för din skull HAHA). Okej. För det första. Du är verkligen inte ensam om de här tankarna. Jag var precis likadan och fick panik de första månaderna som kom tillbaka under hela graviditeten (och i början när han var mini). Panik blandad med fullkomlig lycka. Jag tror att det också är ett kvitto på att man blir en bra mamma, att man verkligen förstår hur stort det är och att det kräver uppoffringar och förändring. Precis som du skriver så är det så många som skrämmer upp en och säger att iiiiingenting blir som vanligt igen och att livet typ är över. ”Men det är fantastiskt” lägger dom till sen och så sitter man där med gråten i halsen. Det är fantastiskt men jag tror verkligen, som flera har svarat på din kommentar, att det blir vad man gör det till. Vi alla är ju olika och man måste hitta sin egna balans i föräldraskapet. Lyssna inte så mycket på andra, jag har hört alltifrån att ingenting blir som vanligt igen till att "vänta bara tills han kryper då har du att göra", "oj oj snart går han du kommer inte att få en lugn stund", "vänta tills han får tänder oooooj ooooj ojjjjj säger jag bara". Enligt mig blir det bara betydligt lättare, han pratar och visar exakt vad han vill ha och inte. Han rör sig fritt och är sin egna lilla person. Så jag tror att många säger massor av saker, som säkert är deras verklighet, men det behöver inte bli din. Sen är det såklart tufft att ha barn också, men det förstår man inte när man är i det. Som nu förstår vi inte hur vi klarade av att sova så lite som vi gjorde, men där och då tänkte man ju inte på att det inte var normalt. Victor ville ha barn i flera år innan TL kom och jag ville vänta för att jag ville jobba på min karriär. Men sen blev längtan för stor efter bebis och vi bestämde oss för att försöka. Jag var livrädd, ledsen, förtvivlad och sörjde verkligen mitt ”förra liv” som jag såg försvinna första månaderna av graviditeten. Jag grät mycket hos Victor och det var han som sa åt mig det att de blir ju vad man gör det till. ”Du kommer bli den mamman DU vill vara”. Och det blev jag. Även om man ibland får höra att man gör det fel så vet jag, att jag är den bästa mamman för TL och för Maja. Allting går att balansera om man vill. Och jag tror att är man en sån person som jag är exempelvis så kommer det automatiskt. Jag hade inte haft ro och njutit av att veta att jag skulle vara mammaledig i ett, två år för att sen få ett till barn och börja om. I vårt liv hade jag känt mig otroligt uttråkad, ensam och lite som en grönsak. Jag har älskat varje minut av att vara mamma (typ) men det är för att jag också har gjort mitt under tiden. Själviskt? Vissa kanske tycker det. Men jag är helt övertygad om att det har bidragit till ett annat engagemang när jag är med TL. När jag jobbar, är med vänner ensam, tränar eller dricker vin så laddar jag även upp mitt mamma-konto med energi. För jag får vara Maja också - vilket har varit väldigt viktigt för mig från start. Herregud det här första året som mamma har ju även varit det bästa rent karriärsmässigt för mig. Jag fick både kontraktet med Loreal Paris och gjorde min kollektion för Gina Tricot samma år. Jag har även startat upp en stor stor stor dröm för mig och har helt klart nått nya stora mål under det här året. Så allting går ju om man vill. Sen kommer man alltid att få jobba med sitt dåliga samvete, det tror jag man gör oavsett vad man gör som mamma. Och självklart finns det saker jag kan se tillbaka på och inte ångra men ändå känna att det blev fel. Exempelvis skulle jag nog inte ha åkt till Cannes för jobb när TL var två månader, men det tar jag med mig till nästa bebis. Att allting kommer med tiden och att man inte måste skynda någonting. TL led ju inte av det och Victor fick pröva på för första gången att ha 100 procentigt ansvar i två dagar vilket jag verkligen tror var bra för vår dynamik. Men i efterhand borde jag bara ha varit hemma med honom i Sverige, pussats och legat i sängen och bara myst. Men jag hade varit ensam i England så länge, fem månader och ville bara UT och klä upp mig och JOBBA och känna att min kropp var min och att jag var jag. Även idag kan jag såklart få dåligt samvete, när vi plåtade flera långa dagar i Marrakesh fick jag dåligt samvete, när jag flög ensam hem till Sverige i januari fick jag dåligt samvete och vissa dagar när jag måste få saker gjort kan jag få dåligt samvete. Då spelar det ingen roll om jag jobbat en eller nio timmar. Det dåligt samvetet är där. Du kommer att bli den bästa mamman för din bebis och ditt liv kommer att förändras men absolut inte till det negativa och allt det där man sörjer och tror att man kommer sakna det saknar man inte så mycket och när man väl gör det så skaffar man bara barnvakt och gör det ändå. Om nått njuter man av det betydligt mer än innan och även om det må låta trist nu när du är gravid så är det verkligen så. En ensam frukost i lugn och ro tror man att man njuter av innan men sen när man har ett barn och får en ensam morgon med sitt morgonkaffe så njuter man av varenda sekund. På ett sätt man inte trodde var möjligt. Och även om man inte kan ta det till sig nu så spelar det där man sörjer i början inte så stor roll om man fortfarande har möjligheten till att göra det då och då. Exempelvis sitter jag inte hemma bitter och ser när mina vänner är ute och dansar på nattklubbar. Jag är så nöjd med min tillvaro, och njuter av att ha fått gosa med min bebis framför Frost i soffan en fredagkväll MEN det tror jag absolut har att göra med att jag vet att jag några veckor senare har möjligheten att få sätta på mig ett par klackar och gå ut en kväll. Och får jag väl den känslan av avundsjuka så känner jag det i en sekund innan han ropar mamma och kryper fram till mina ben för en kram. Vi alla är olika och man vet själv vilken sin egen lycka är, ibland kan jag få bittra kommentarer från mammor som tycker att jag lever ett egoistiskt liv, men det tror jag isåfall beror på att man själv inte har haft möjligheten att ens lämna hemmet på ett år. Annars hade man inte varit så sur tänker jag. Det är SÅ roligt att vara mamma OCH göra karriär. Det är så roligt att vara mamma OCH ha sitt egna liv. Det är så roligt att vara mamma. Och det är så roligt att vara den man var innan. Jag skulle aldrig presentera mig själv som bara mamma, även om det är den största och viktigaste rollen jag har i mitt liv. Att vara mamma är verkligen det bästa som finns i hela livet. Det blir bara roligare och roligare för varje dag och det är det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv och jag är så tacksam över att det var just han som kom till oss.
