Jag har ju gjort en video till youtube där jag pratade om nya bebisen men självklart vill jag prata med er här inne också! Vi är som sagt så glada men denna gången går tiden så fort och allting flyter på mer? Vips säger det bara så är man i en ny vecka - kanske blir det automatiskt så när man har en tvåråring som man springer efter hela dagarna? Lyckan är dock minst lika stor som med först, om inte större? Den här gången förstår jag mer vad det är som förssigår på ett annat sätt än vad jag gjorde med Teddan. Redan nu visualiserar jag hur bebisen ser ut, hur det blir när den kommer och jag är inte alls lika orolig över den nya livet som väntar. Utan enbart, överexalterad över den här människans ankomst. Iallafall. I januari fick vi reda på den fina underbara nyheten. Jag tror ju, eller vet, att jag kände när det hände och redan efter dag ett slutat jag snusa och dricka alkohol fast det inte skulle visa sig på stickan förrens två, tre veckor senare. Jag hade inga symtom (det hade jag inte med TL heller) utan jag liksom bara, kände det, på något knäppt vis. Men trots det så blev jag besviken efter att jag hade kissat på fem olika test och alla visade negativt. Det var ju för tidigt för att se och jag som knappt har något tålamod kunde inte vänta på att få reda på om det jag kände faktiskt stämde. Men så gjorde jag ett nytt test, dagen efter min beräknade mens, på morgonen och DÄR stod det. Dom finaste orden. Jag kissade på en till BARA för att och sen sprang jag ner till grabbarna. Jag smög in Ted Louie i tvättstugan och bytte tröja på honom och så sa vi till Victor att vi hade en överraskning. Såklart blev han superglad och faktiskt chockad, även om jag hade sagt i flera veckor att jag var gravid så tänkte ju han bara på alla negativa test ivriga jag hade gjort dagarna innan. Vi hade kramkalas och dansade. Och TL var allmänt förvirrad. Gravid vecka 3. Och så trött. Men förutom den där gigantiska tröttheten som kommer första månaderna så har jag mått oförskämt bra. Jag har knappt mått illa eller känt av någonting förutom ömma bröst och som sagt, tröttheten. Jag mindes den så väl från Teddan och först blev jag lite rädd och tänkte att HUR ska jag orka jobba, ha TL och vara gravid he he MEN det la sig runt påsk och nu mår jag så fantastiskt bra och dagarna bara flyger förbi. Gravid vecka 4, eller 5 kanske det var. Och här kändes det som om att man såg magen redan så jag gömde den med kappan haha. Vecka 17. Jag är i vecka 18 och den innan lilla ölmagen ser ut som en riktig bebismage nu <3. Jag känner av bebisen på kvällarna och jag bara LÄNGTAR tills sparkarna blir hårdare, det finns knappt någonting bättre. Ted Louie förstår ju inte riktigt vad som händer förutom att han pekar på magen när man frågar var bebisen är. Han kommer att bli den bästa storebrorsan. Jag njuter som bara den och försöker att komma in i den där harmonin jag gjorde med TL. Däremot är det lite svårare denna gången med allting som sker med TL, jobb och bara livet i allmänhet men jag ser framemot en mysig sommar i Sverige med lilla magen. Och så försöker jag tänka att det är charmen med tvåan, man hinner inte sitta och tänka konstant i nio månader utan det går lite mer av farten - och det är så härligt det med. Är så oförskämt lycklig, glad och PIRRIG över detta. Att vi ska bli fyra. Kan inte tänka mig någonting mer fantastiskt faktiskt. TÄNK vilket roligt halvår vi har framför oss här inne, nytt hus, sommar och bebis. Åh.
