Innan jag fick barn förstod jag aldrig vad folk snackade om när dom la upp bilder på sina barn och skrev "Lillegrisen tre månader idag", och även om jag själv inte har räknat dagar eller alltid rundat upp hans ålder så är just det här en stor dag. Vår älskade Ted Louie är sex hela månader idag. Ett halvt år har gått sedan jag blev mamma. Ett halvt år sedan det bästa i livet hände. Samtidigt som jag känner att tiden har gått alldeles för fort och det känns som om att han kom igår, så känns det även som en hel evighet sen. Jag ser redan nu tillbaka på den första tiden som så skör och vacker, jobbig och fantastisk. Det är som ett rosa moln över dom första månaderna blandat med en mix av alla slags känslor. Hur man som nybliven mamma, eller förälder med för den delen, helt plötsligt ska ta hand om ett litet liv. Hur otroligt svårt och kraftfullt det är. Allt på samma gång. Jag minns hur jag satt i soffan med mitt lilla barn i famnen och bara grät. Grät över allting. Säkert pågrund av alla hormoner som gör en helt galen men även för den starka känslan som nu fanns i hela mig, som jag vet om aldrig kommer att lämna mig. Jag kommer att alltid ha känslan av den här otroligt kraftfulla kärleken mixad med den stora stora oron som infinner sig. Mitt lilla barn, som är mitt ansvar. Det har varit helt galna månader, så intensiva och stora och magiska. Varannan vecka har jag inte förstått vad folk menar när dom säger att det är jobbigt att ha barn och varannan har jag varit så trött och liten att jag har tänkt att jag inte kommer att klara av det. Men det gör man ju och vi har tagit oss ända hit nu. Till hela sex månader. Och nu känner jag verkligen harmonin i att vara mamma. Jag fullkomligt älskar det och ingenting är jobbigt längre. Dom där vakna nätterna man har genomlidit och all förvirring över hur man tar hand om ett barn har liksom lagt sig nu. Allting är bara frid och fröjd. På morgonen när han vaknar blir jag så skrattretande glad när jag ser hans lilla ansikte ligga och stirra på oss med ivriga ögon som vill UPP, precis just NU och leka. När vi byter blöja på natten vill jag pussa ihjäl det där lilla ansiktet som gnyr som en liten hundvalp och när han gråter går mitt hjärta sönder lite varje gång. Kärleken växer för varenda sekund, hur klyschigt det än må låta. Nu är han sex månader och jag tänkte dela med mig lite av hans rutiner. Vi har läst på lite men det känns som om att alla barn är så olika att det är helt omöjligt att säga vad som är rätt och inte. Vi vaknar vid sex, halv sju och går upp och byter blöja. Någon timme senare äter vi gröt sen tar han en nap i en timme ungefär. Efter det blir det mat ungefär var tredje timme, alltifrån smakportioner till ersättning till mosad frukt. Han har börjat äta lite majskrokar och vi kan sitta och ha en lunch allihopa med han nöjd i sin stol. Han greppar sin nappflaska och dricker vatten och han härjar runt som sig bör. Han har två stora naps per dag som varar ungefär två, ibland tre timmar. Och vid sex blir det gröt och pyjamas innan vi lägger honom i sin säng. Där äter han en flaska och somnar av sig själv. Vid elva, tolv vaknar han fortfarande och äter lite men sen sover han hela natten. SÅ HIMLA SKÖNT OCH FANTASTISKT. Jag vaknade på morgonen i chock över hur utvilad jag var och förstod knappt vad som hade hänt. Han är otroligt rolig just nu och jag ÄLSKAR den här åldern. Han pratar, sjunger och skrattar. Han vänder sig från mage till rygg och 360 grader samtidigt som han förgäves försöker ta sig framåt. Men SNART, tror jag att han kommer krypa omkring här. Han sitter själv (ramlar ibland såklart) och står om vi håller i armarna. Jag och Victor fortsätter dela 50/50 på ansvaret. Två dagar innan match tar jag nätter/mornar och två dagar efter match gör han det. Han är världens bästa pappa och jag älskar att dela det här med honom. Vi åker till barnpassningen på gymmet nästan varje dag där han träffar massa andra barn och sina fröknar som han älskar. Han har inte blivit blyg än men han är väldigt medveten, så är vi på ett nytt ställe håller han lite extra i mig samtidigt som han kikar runt nyfiket. Han älskar mig och skrattar åt allt jag gör (Victor är lite avis men det blir väl så när vi hänger 24/7), men han somnar lättast hos Victor vilket är gulligt. Han börjar få mer hår på huvudet och växer som han ska, hans tänder växer då och då så här hemma dreglas det på. Han är en frisk liten grabb som är nyfiken och framförallt som jag sa tidigare, medveten. Det här försöker vi verkligen ta hänsyn till samtidigt som vi tycker att det är viktigt att han "lär sig". Vi var hemma hos några kompisar och spela spel en kväll och även om vi bäddad upp och gjorde den vanliga rutinen så förstod han ju såklart att han inte var hemma och somnade två timmar senare än vanligt och hade en dålig natt väl hemma sen. Med risk att bli momshamad så förstår jag såklart att barn behöver trygghet och rutiner MEN vi lever ett liv där man är lite här och där så tillslut kommer han ju veta att tryggheten är där vi är därmed kan somna lite var som. Eller om jag inte ska vara så pk, vi vill att han ska kunna vara med där vi är och inte att vi varje dag ska behöva åka hem klockan 17 för att han ska sova. Är vi i Sverige och är hos min mamma så måste det kunna vara okej att somna där också, eller är vi hemma hos kompisar och en av oss går iväg i ett lugnt mörkt rum med honom för att det är sovdags så är det också okej. Ja vad mer. Jag har fått frågan om vad den största skillnaden är med att ha barn och jag skulle säga, exakt allting. Det jag gillar bäst är mina prioriteringar. Jag är en ja-sägare som aldrig vill göra någon besviken vilket har gjort att jag ibland har gjort avkall på mig själv. Ibland har jag ju haft perioder där jag har varit så stressad så det inte är klokt, men med Ted Louie har jag ju varit tvungen att säga nej för hans skull vilket har varit så himla bra. Han är och kommer alltid vara min största prioritet och det är en häftig känsla. Den starkaste känslan som finns kanske. Han har fallit in så naturligt i vårt liv vilket gör att även om förändringen har varit stor så har den varit så naturlig. Innan skrämdes jag av tanken att ha ett barn, just för att allting förändras, men det blir verkligen bara bättre. Jag har funnit lyckan. Ingenting annat är viktigt på ett positivt sätt. Det enda jag vill fokusera på är kärlek, familj och lycka. Inget tjafs om något onödigt eller annat skit som inte spelar någon roll om 10 år. Det som spelar roll är här och nu, och att vara den bästa mamman för min lilla son. Och att tillsammans som familj vara lyckliga. Åh sex månader idag. De finaste sex månaderna i livet.
