Planen var att blogga och jobba massa igår men efter spa och ett besök hos läkaren så gick musten ur mig så jag låg i sängen redan vid 18, somnade vid 20 och vaknade nu vid 06. Oh well, så kan det gå. Jag vet att jag bara är gravid i vecka 36 men det känns som vecka 42 vissa dagar. Mitt mående: Jag mår bra men är trött. Börjar bli orolig, känslig och det är många tankar i mig samtidigt som jag är inne i en eufori av att det snart är dags och njuter av att hemmet börjar bli i ordning. Men faktumet att jag lever tillsammans med ett fotbollsproffs har slagit mig och det gör mig känslig och ledsen. Man får ofta höra att man är lite orolig att mannen inte ska vara hemma och att jaaa det är vad man har att förvänta sig som fru till en idrottsman, "hinner han till förslossningen?" är en vanlig fråga som jag har insett nu är helt sjuk, att det ens är ett alternativ. Känns omänskligt. Det finns ingenting i världen som skulle vara viktigare än min förlossning av vårt barn och att det här ens är frågor vi behöver planera efter känns tufft för mig, finner ingen prestige i det överhuvudtaget och vill typ skjuta alla män i hela världen som har prioriterat någonting annat än att vara med sin fru på sin förlossning. Skamligt och pinsamt. Att vi behöver se över hans schema och diskutera alla möjligheter beroende på vilket LAND han kommer att befinna sig i när jag är här ensam höggravid. Jag vill gärna tro på kraften i min kropp och att bebis känner när pappa är hemma och inte men jag är orolig. Och det gör mig ledsen, hela situationen faktiskt. Har överlämnat så mycket praktiskt till Victor så som vägen till sjukhuset, numren till läkarna, matlådorna som ska fixas och vattnet som ska packas ner i kylväskan. Det skulle bli för mycket (och vilken kvinna som helst) att göra det här ensam. Och jag kan såklart ringa hit mamma eller en vän, men det handlar om att jag vill göra det här med Victor, min man och pappan till barnet, inte med någon annan. Skulle han inte vara med skulle mitt hjärta gå sönder. Mina hormoner: Sådär. Allt går mig lite på nerverna om jag ska vara ärlig. Har börjat skriva fyra fem inlägg här inne som jag inte har publicerat för att dom är för provocerande. Stör mig på människor, gråter över allt och känner mig less. Känner mig ledsen, glad och arg på samma gång. Mina cravings: Allting har tagit lite stopp. Är inte så hungrig eller sugen på någonting egentligen? Isåfall frukt. Och så är jag törstig, vill bara hälla i mig vatten konstant. Min vikt och kropp: Tung. Nu har det liksom slagit till. Jag är inte så svullen men det är som om att jag har gått upp fem ytterligare kilon på bara en vecka. Magen har gått från att vara normal till att bli gigantisk. Jag kan knappt röra mig ibland och att ta mig upp från vår nya låga soffa är typ omöjligt. Känner mig svag och trött. Övrigt: Jag har ont i magen, konstant. Som mensvärk och kramp. Den spänner och spänner. Vaknar på nätterna av att jag drömmer att någon sitter på magen för att det gör så ont. Härom natten trodde jag att Victor i sömnen kramade magen på tok för hårt så jag vaknade av att inse att nej, det bara är magen som jobbar av sig själv. Som en konstant molande värk. Och bebisens rörelser har börjat göra ont, som om att hen nästan är för stor nu. Det gör verkligen ont ibland när hen förlyttar sig där inne och häromdagen fick jag putta till bebisen för att det gjorde så ont. Och magen har sjunkit rejält. Och jag vet inte om jag får för mig, eller om det är någon som kanske vill titta ut snart. Och om inte så gör det mig lite nervös att jag ska må såhär i en månad till faktiskt. Känner mig lite svag om jag ska vara ärlig.
