Jag fick sån fin respons när jag skrev det att jag ibland inte vet hur jag ska blanda in TL i mina inlägg så jag mixar lite som jag har gjort hittills, inte för mycket och inte för lite, lagom. Jag tänker att är man inte intresserad kan man ju bara vänta till nästa inlägg! <3 Jaha tiden har sprungit iväg. Och jag har varit mamma i sju veckor men det känns som hela mitt liv. Den finaste och mest vanliga komplimangen jag har fått sedan han kom är att det verkar så naturligt för mig och oss och det är det verkligen. Flera gånger har jag och Victor pratat om att det inte är så jobbigt som alla säger och hur bra vi har det, förstår såklart att saker som vår städhjälp och mitt och Victors jobb bidrar till en väldigt stor del av det. Samt att TL är en väldigt snäll bebis Dagarna är verkligen, fantastiska. Och oftast är vi oense om vem som ska ha honom och inte tvärtom (förutom på nätterna he he he). Jag har iallafall slutat amma helt. Efter att vi var i London och fixade hans pass, och då en hel dag gick utan att jag ammade så funkade det inte längre. Han bara låg där vid tutten och glodde och jag läckte knappt. Det var som att hela fabriken la ner och sa "vet du vad, nu har vi försökt få igång den här mjölken i en månad men det går inte". Och det har varit så skönt för mig. På en gång då fick vi delat ansvar här hemma och allting flöt på betydligt bättre. Han var mätt och glad. Jag var utvilad och lugn. Och Victor kom in och tog på sig halva ansvaret med maten på en gång. Så efter det blev det så enkelt med hans rutiner för oss och det har varit en sån lyx att Victor har det jobbet han har. Jag och TL spenderar förmiddagarna tillsammans, vi går milen ihop (då sover han oftast), vi äter frukost, myser, tvättar, sen vips är klockan 14 och Victor är hemma och tar honom och då jobbar jag några timmar. Även om det är väldigt slitsamt att få barn, och låt oss vara ärliga, man är inte alltid jättetrevlig mot sin partner så är jag väldigt glad över att vi har blivit ett sånt team på en gång här hemma. Även om det är 2019 så tror jag att det enkelt blir så att mamman tar på sig mer ansvar och jag kommer på mig själv bli imponerad av Victor (okej jag har alltid vetat att han skulle bli en bra pappa som skulle ta ansvar men wow det här är över all förväntan). Jag skäms nästan över att ens ha tänkt att jag tar mer ansvar för det gör jag absolut inte. Han kokar flaskor, tvättar pyjamaser, filar naglar och byter blöja oftare än vad jag gör. Får nästan be om att mata han oftare för att han ens ska komma ihåg att han har en mamma he he. Han äter var tredje timme nu, 09, 12, 15, 18, 21, 24 osv osv. Just nu 5 oz vilket jag tror motsvarar 140 ml eller något sånt. Han sover oftast mellan 21 och vid midnatt väcker vi honom för mat. Sen väcker han oss vid 03 och 06 för att han är hungrig och vid nio vaknar vi alla. Så otroligt skönt för oss alla och på nätterna blir han matad i sömnen i princip däremot gav vår barnmorska tipset att på nätterna börja ge mindre mat så att han lär sig att man sover på nätterna och äter på dagarna. HAHA om man hade en kamera på oss på nätterna. Vi bestämmer aldrig vem som gör vad utan en kan ge mat vid 03 och när han sen vaknar igen vid 06 så beror det på vilket mode man är i. Man kan vakna av att Victor står yrvaken vid sidan av sängen med honom i famnen och bara säger "här" och lägger ner honom jämte mig. Eller så knackar jag på Victor och säger "din son är vaken". Han sover i sin säng nu jämte oss, men vid sex lyfter jag över honom till oss, mest för att jag vill gosa. Han somnar av sig själv ofta, det räcker att man lägger honom i sitt babynest med en hand över magen då och då så somnar han själv. Ligger och joddrar lite sen blir det tyst. Det är väldigt skönt, det gör saker som att duscha och fixa sig i ordning enkelt. Man lägger honom där så somnar han tillslut bara man pratar lite med honom eller sätter på lite musik. Det är häftigt hur man märker att dom är människor även om dom är så små, han kan bli uttråkad eller bara känna sig ensam och en lätt hand eller klapp gör honom lugn igen. Så coolt tycker jag. Han är mer vaken nu på dagarna vilket är väldigt roligt, och har börjat le åt oss och man ser att han känner igen oss vilket gör en helt överlycklig. Och han blir bara tjockare och tjockare, och gulligare och gulligare. Han vägdes i veckan och då var han uppe på 4,200 kilo!!! Betydligt större än för bara några veckor sedan och vissa kläder är redan för små och äntligen drunknar han inte i alla fina outfits jag har köpt till honom. Sen förstår jag inte att många faktiskt föder barn som väger så mycket som han gör nu, det var svårt för mig att få ut honom som han kom jag hade ju sett ut som en babian om han föddes såhär stor. My gad. Vad mer? Jag älskar bara att vara hans mamma. Det föll sig så naturligt i våra liv att han kom och det blev en ljusare värld. Ingenting är jobbigt, och det provocerar kanske och jag vet att det kan bli tufft snabbt, men just nu flyter allting bara på. Det enda negativa är att det går för snabbt. Snart är han 18 år och ska fira jul med sin nya flickvän och struntar i sin mamma som ringer och tjatar jämt.
