Dagen blev uppochner idag, som det kan bli när man har barn. Teddan hade en dålig natt och vi vaknade till och från mest hela tiden och imorse tog vi tempen och han hade hög feber så förskolan ställdes in och jag fick flytta möten. Det har varit en mysig men lång dag. Mest lång för att man tänker på att det blir fyra dagar i rad nu av att vara hemma. Han var såpass sjuk idag att han varken ville titta på film men inte heller leka. Han ville inte göra någonting förutom att sitta på min höft. Till lunch lagade vi pannkakor och det var väldigt mysigt. Hoppas på att han blir bättre tills imorgon. Men nu tänkte jag att vi skulle prata om en annan sak med tanke på barn. Trotsåldern. Oj oj oj. Här hemma har någonting hänt på bara några veckor. Ted Louie är inne i en riktig trotsperiod. Mamma mia, vad jag och Victor har haft det att göra här hemma. "No no no" är det enda man hör honom säga, ingen mat duger och han ställer bestämt ifrån sig sin tallrik. Att sätta på blöja och pyjamas kommer inte på frågan och gör man inte exakt som han vill slänger han sig bedrövat ner på marken och gråter och gråter. Och ibland får man sig en riktig slap i ansiktet dessutom :))). Först trodde jag att det berodde på hans nursery. Han har ju bytt grupp nu till en större avdelning och jag tänkte att han snabbt har lärt sig efter sina kompisar hur man protesterar och säger ifrån samt känner av förändringen. Men efter lite googlande så förstår vi ju såklart att det är kombon. Dels finns det ju någonting som heter 18-månaderstrots (hade ingen aning), ny avdelning på förskolan med betydligt större barn och hur han rent generellt utvecklas mycket just nu. Han pratar ju på som bara den och jag tror att han blir så otroligt frustrerad över att han inte alltid blir förstådd. Några dagar gick vi runt som frågetecken här hemma jag och Victor och förstod absolut ingenting. TL är mycket saker men främst har han alltid varit lugn, snäll och konstant glad. Så att se honom riktigt arg, skrikig och sur var superkonstigt. Jag tycker främst synd om honom. Jag tänker att han vill så mycket nu och självklart blir man lack om det inte går. Första dagarna innan vi förstod vad som pågick försökte vi vara lika konsekventa som innan, säga ifrån på skarpen när han gjorde något riktigt fel och visa tydliga regler. Men nu förstår vi ju (även om det är viktigt såklart) så är det ännu mer viktigt just nu att vara mer lyhörd, lugn och kärleksfull. Nu väljer jag mina strider med honom. Vill han inte äta sin middag så försöker jag i en kvart men när han säger no för 689633 gången så får han gå från bordet istället. Vill han plocka ur ALLA leksaker ur ALLA lådor och placera dom bakom en gardin så får han det. Innan kunde jag stoppa honom efter två lådor men det är ingen idé nu. Och vill han slänga ut alla kläder från tvättkorgen, ja, då får han det. Just nu, denna perioden väljer jag mina stunder när jag säger nej. Vi märker att när han får sina utbrott är det bästa att låta det gå över och sen tar vi honom i famnen och varvar ner lite. Då blir han ganska snabbt lugn igen och sen kan vi leka vidare. Jag känner mig inte heller helt bekväm med att han har bytt grupp nu till den större. Jag vet ju att det är superbra för hans utveckling, istället för att umgås med sittandes bebisar hela tiden så är han ju nu med kompisar som han kan springa runt med och kasta boll med, dessutom gör dom två aktiviter per dag som igår, då hade dom gjort egna teapåsar (??) och haft "gympa" utomhus till musik. Såklart mycket mer stimulerande för honom men däremot kände jag sån stor skillnad just mellan dom olika avdelningarna. Nu är det mer "Hej Ted Louie" och så får han gå in i tamburen själv och där har han sin egna krok och sen går dom in med honom. Innan var det "HEEEEEJ TED LOUIEEEEE", och mer gulliga generellt. Och så får dom gå ut själva när vi kommer och häromdagen kom han ut med huvudet nere och det såg nästan ut som om att skämdes eller var illa berörd. Hela mitt hjärta skrek då. Det kanske bara är förändringen generellt men jag pratade med svärmor och tydligen går ju barn i den lilla gruppen längre i Sverige innan man byter och det hade jag nog önskat vara samma här. Så det är status just nu, första trotsperioden is here, önska oss lycka till :).
