Imorgon går jag in i vecka 19 och det känns helt overkligt. Vart tar tiden vägen? Samtidigt som det känns lite stressande så förstår man heller inte vissa dagar hur man ens ska kunna vänta mer. Mitt mående: Jag mår verkligen bra! Som mig själv. Allting är tipp topp och gamla Maja är tillbaka och är här för att stanna (känns det som nu iallafall). Jag har läst överallt att andra trimestern verkligen är den bästa och just nu förstår jag verkligen vad man menar. Jag känner mig fin och stark, frisk och glad. Lycklig från topp till tå. Mina hormoner: Aj aj aj aj. Här har det hänt grejer. Jag har känt mig som ett åskmoln senaste veckan, på en helt ny nivå. Och det blev ju verkligen en krock mellan hormoner och min ångest så mötet med min livscoach gjorde underverk. Jag kände själv inte igen mig själv, och jag märkte hur jobbig jag själv var. Irriterad på allt. Hela tiden. Arg. På människor, på situationer, på livet. Och jag brukar inte vara så om jag inte har mycket ångest så det kändes lite tufft faktiskt. Som att jag inte kunde kontrollera mig själv och som om att jag inte kunde kontrollera mina egna tankar (exakt som med ångest helt enkelt). Jag insåg sen också att ångesten och stressen gjorde hormonerna okontrollbara men nu känns det som om att jag har läget under kontroll. Okej mitt temperament är noll och jag blir fortfarande lätt irriterad, men jag har varit mer lycklig och glad än irriterad efter mötet med min livscoach vilket känns skönt. För om vi ska prata om det positiva så är det ju även så att ens positiva känslor får dubbeleffekt, jag har ALDRIG älskar Victor så mycket som jag gör nu. Jag vill krama sönder honom. Men sen vänder det lika fort när han råkar göra någonting som inte passar för prinsessan Maja just nu, he he he. Älskar honom. Mina cravings: Ingenting! Jag äter som vanligt, är sällan sugen eller jättehungrig. Jag bara är när det kommer till mat just nu. Det enda är nog att jag har fått lite svårt för kött och kyckling. Har blivit vegetarian senaste tiden helt enkelt. Min vikt och kropp: Jag känner mig så stark. Vikten och magen har stått still ett tag och äntligen känner jag mig inte gasig längre utan mer tajt. Har kört mycket styrka i veckan vilket jag har behövt och allting känns i ordning. Läget är under kontroll. Kroppen är frisk och stark och det känns lugnande på någotvis, att desto mer jag orkar röra på mig desto mer energi får jag och desto lättare kommer denna graviditet gå. Övrigt: Vi var på ultraljud i fredags och det var bland det starkaste jag har varit med om i livet. Vi var ju i v.8 sist som vi gjorde ett ultraljud men det här var någonting helt annat. Läkaren väckte bebisen och vi fick se hens små fötter och händer. Bebisen sov med händerna i ansiktet och vägrade vända på sig. "It´s a stubborn one". Jag och Victor satt helt tysta och bara tittade. Jag hade kunnat sitta där i timmar. Och jag kände hur mycket större mitt hjärta redan har blivit. Den här lilla människan kommer jag att göra allt för i hela världen och jag älskar hen så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är den finaste bebisen jag någonsin har sett.
