WOHO, det är officiellt! Min första gravid vecka för vecka! Dock så har redan kommentarerna börjat komma om att det här inte får bli en mammablogg (lite sjukt med tanke på att det var TRE dagar sedan jag gick ut med det) vilket jag blir provocerad över. Jag har bara väntat på att få dela med mig om min nya vardag och mina tankar för er och nu och för resten av mitt liv kommer ju det innebära att en annan liten person också är med. Jag vet inte vad som förväntas, att jag ska blogga på som vanligt och låtsas som att min bebis inte finns? Det vore ju rent av obehagligt. Sen kommer jag ju inte att bara att blogga om nappflaskor SÅKLART utan jag är fortfarande en egen person som har stora drömmar om att få jobba med mer kläder och skönhet men att jag inte skulle skriva om min graviditet kommer såklart inte att hända. Det kommer att bli en härlig mix helt enkelt och vill man inte läsa om det nya som sker i mitt liv just nu så får jag tacka för tiden vi har haft tills nu tillsammans <3. Hur som helst, min första vecka för vecka!! Ska jag vara ärlig så är jag lite nervös att skriva om det här, jag har hört att mammavärlden är ganska så hård och jag är beredd på att bli granskad och få många pekpinnar. Men så tänkte jag att det slipper jag nog härinne iallafall, här ska vi bara myyysa tänkte jag. Min graviditet hittills (känns så sjukt att jag pratar om mig själv när jag skriver graviditet, vad händer ska jag bli mamma jag fattar ingenting) har varit helt okej. Jag kan absolut inte säga att den har varit tuff då man ofta får höra skräckhistorier men den har inte heller varit helt fantastisk. Jag har mått väldigt illa till och från, generellt så har jag bara kunnat äta enkla smaker och jag har gått tillbaka till husmanskost. Jag vill äta sån mat man åt när man var liten. Rostade mackor med ost, köttbullar och potatismos, spagetti med köttfärssås och kanelbullar. Förutom det så är jag i regel sugen på mycket frukt också. Ingenting lockar med chips eller godis, utan det är vatten och clementiner som jag helst äter hemma på kvällarna framför Idol. Sen har jag varit trött. Som ett as. Innan jag blev gravid så har jag hört hur kvinnor blev trötta under graviditeten och jag har aldrig riktigt förstått vad som menas men det här är en helt ny nivå. Kaffe hjälper inte och knappt sömn. Jag vaknar prick 07 varje morgon och sen har jag mått bra fram till lunch. Sen vill jag bara sova. Och sova. Och sova. Det har varit ganska så jobbigt eftersom att jag ofta har så mycket för mig. Mina dagar är hektiska och är jag inte på gymmet och springer så har jag storhandlat eller bränt av ett möte på två timmar. Nu får jag verkligen planera min tid och ser till att inte ha mer än två stora viktiga saker att göra per dag (lyx att kunna ha det så jag vet). Nu när jag har varit hemma i Sverige har jag exempelvis bokat in max två möten per dag, mer orkar inte min kropp just nu. Jag har blivit ledsen vissa dagar just för att jag har känt mig lite stressad och knappt kunnat göra någonting åt det men jag har redan nu och gjorde det väldigt tidigt accepterat att det är så läget är och att det är mer än okej. Hormonerna är än så länge under kontroll och min ångest är som bortblåst. Jag vet inte om det har med min livscoach att göra, att jag senaste tiden gjort aktiva val som har förändrat mitt tankesätt, börjat meditera eller om det helt enkelt är bebisen som har gjort det men jag är så lycklig. Ingenting rör mig i ryggen längre och det känns just precis som om att all min fokus ligger på bebisen att ingenting annat får rubba mig. Droppen blev när jag satt hos min livscoach och grät ögonen ur mig och pratade om hur vissa människor och situationer får mig att känna mig och hon förklarade att så som jag mår, så mår min bebis. Är jag ledsen är bebisen ledsen, är jag stressad så blir bebisen stressad. Och jag absolut vägrar låta någon dålig energi eller känsla göra det. Vägrar. Och efter det har jag inte haft en tung dag, är inte det bland det häftigaste ni har hört? Jag tycker det iallafall. Snacka om att björnmamman har vaknat till liv. Victor är lika lycklig som jag såklart. Han har börjat förstå mer och mer och nu ligger han ofta och myser med magen på kvällarna. Vi har gått från att tjivas om disk och ibland bråka som vänner över småsaker till en relation med något mer respekt. Vem som diskar spelar längre ingen roll och det är inte längre varannan gång på vem som tvättar. Två lag har blivit ett på några månader. Han låter mig sova mest hela tiden även om det innebär att han får sitta ensam och titta på film efter klockan åtta v a r j e kväll. Och han säger hela tiden att jag är det vackraste han vet. Jag vet på riktigt inte om han har läst just det någonstans att man ska säga det ofta till sin gravida fru eller om han bara har blivit nykär igen efter fem år tillsammans. Även om han alltid är duktig på att säga det så snittar han nog två tre gånger om dagen nu. Underbart tycker jag. Att mitt barn kommer få den bästa pappan i världen är det ju inget snack om, att Victor kommer att älska och bry sig om den här bebisen mer än vad han älskar mig gör barnet till den rikaste i världen. Kommer inte gå en dag utan att hens pappa ger så mycket kärlek så att det räcker och blir över (nu gråter jag igen). Vikten har jag noll koll på. Jag har ju varken vägt mig innan eller efter men att jag inte får på mig mina gamla kläder är det ju inget snack om (oroa er inte, vår läkare har koll på min viktkurva, jag lät bli att titta på vågen bara). Och jag tycker bara att det är härligt även om det hittills har känts lite tungt och flåsigt. Det var några veckor där när inga kläder passade och jag bara kände mig ganska ful som var lite jobbiga, jag trodde att man bara skulle stråla av skönhet men hittills har jag bara inte alls känt mig som mig själv och det där glowet alla pratar om har inte funnits där. Men nu så har jag äntligen äntligen fått en mage <333333333. Jag upplever att jag fick det ganska tidigt (det var ju mest bara gaser jag vet), redan vecka 11-12 men nu syns den på "riktigt". Har däremot uppmärksammat att det är en stor press i mammavärlden just med mage. Jag har nästan känt mig fel för att jag redan har fått mage, har tänkt att jag har inbillat mig bara. Men jag kan inte suga in den överhuvudtaget och magen är precis där på magen den ska vara så det är ju bebisen som ligger där. Men överallt på nätet står det olika saker och jag har REDAN fått kommentarer om att OJ vilken stor mage du redan har för att bara vara i v.14. Som om att det är någonting jag överhuvudtaget kan påverka. Jag gillar den men tycker att det är synd att jag har längtat och väntat på att få läsa överallt att det nu är okej att få ha mage. Alla är ju olika och jag tycker att det är de som borde stå överallt istället. Och överlag så mår jag bra! Eller jag mår sådär, men jag tror att lyckan över att vara gravid överhuvudtaget liksom håller i sig än. Påminn mig gärna om fem månader så vi får se om jag tycker att det är lika härligt, ryktet går att det inte är så :)). Från och med nu blir det mer strukturerade inlägg i temat gravid vecka för vecka! KUL!
