När jag var i Stockholm sist så gick jag, Sanna och Tove till Milagro De Nahrin för att titta på brudklänningar till mig. Jag åkte nästan dit men inställningen att hitta den mest perfekta klänningen även om jag redan hade börjat designa min bröllopsklänning. Många (nästan alla) jag har pratat med har alltid sagt att det slutar med att man köper en klänning som man aldrig någonsin hade tänkt sig och därför testade jag fem till sex olika klänningar som var totala motsatsen till vad jag hade bestämt mig för. Det var så otroligt vackert där inne i den nyöppnade butiken och trots att vi inte hade bokat en tid så klämde Nahrin in oss så att jag fick testa iallafall. Det är så overkligt att testa bröllopsklänningar och jag kan inte riktigt förstå att det är jag som ska gifta mig. Det har alltid varit så stort för mig och nu känns det inte lika stort längre. Vad jag tror, på ett positivt sätt. Jag vill bara ha en fin härlig dag men våra nära och kära, jag vill ha en klänning jag känner mig snygg och vacker i som Victor kommer att tycka är vacker. Resten är liksom inte så viktigt för mig. Jag tror att den insikten kom till mig när jag insåg att mitt kontrollbehov och min perfektionism förmodligen skulle förstöra hela grejen - att jag ska gifta mig med mitt livskärlek. Så jag bestämde mig för att äsch, det är egentligen inte så noga. Jag kommer omöjligt kunna testa världens alla bröllopsklänningar och jag kommer förmodligen aldrig att hitta den mest perfekta unika fantastiska klänningen. Eller jo kanske, men det hade inte varit roligt utan bara någonting som skulle göra mig stressad. Att gifta sig ska vara roligt, och hittar jag en fin klänning så kommer jag ändå den dagen att känna mig som den vackraste tjejen på jorden - det ligger inte i klänningen utan i allting omkring. Så tillsist testade jag den sista klänningen som vi hade valt ut. Först ville jag inte testa den överhuvudtaget eftersom att jag aldrig någonsin hade kunnat tänka mig en sån klänning men sen så stod jag där och tittade på mig själv i spegeln, och så började jag gråta. Där var den. Klänningen. Jag hade hittat den. Jag kände mig så otroligt vacker och kvinnlig i den, jag tror även att det är en klänning som Victor kommer att tycka är vacker på riktigt (han hade sagt att jag var vacker i allt men just den här kommer att falla honom i smaken. Jag kan ju lätt gå lite crazy ibland och han tycker ganska ofta att jag har lite konstiga kläder på mig). Så jag åkte därifrån med namnet på klänningen och skulle klura i några dagar. På tåget hem till Västerås kunde jag inte sluta titta på bilderna som Sanna och Tove hade tagit på mig och jag ringde alla mina andra kompisar för att fråga vad dom tyckte. Men det är de som är det kluriga för mig också, egentligen borde jag inte fråga någon för alla kommer att tycka olika. Vad som passar mig skulle omöjligt passa mina andra vänner, vad Sanna väljer att gifta sig i nästa sommar kanske är absoluta motsatsen till vad jag någonsin skulle sätta på mig. Så tillsist lyssnade jag på mig själv, och beställde klänningen. Den är så vacker och tidlös men ändå speciell. En riktig Maja klänning. Jag tror faktiskt ni kommer bli förvånade över mitt val eftersom att jag själv aldrig någonsin skulle kunna se mig själv i denna typ av klänning. Jag har iallafall hittat min b r ö l l o p s k l ä n n i n och jag är så pirrig över det! (naturligtvis är det ingen av klänningarna på bilderna). I have found my wedding dress! When I was in Sweden I tried on some dresses with my friends just for me to get an idea about what I want for a dress and not. I tried four or five dresses and then I tried on the last time, to be honest I didn't even want to try that one because I never thought I would want a dress like that. But when I had it on I started to cry and was like "omg is this it?". I thought about it for some days, talked with my friends and my mom and then I just decided to order it. I love this dress and I am so excited. It is just o weird that you end up wearing the opposite of what you ever thought you would wear.
