En fråga till bloggen kanske? Men jag har själv barn, drygt 1 år är han nu. Jag kan känna att jag känner igen mig i dig mycket, mycket känslor, oro, ångest, behov av att få ladda batterierna, egentid osv. Jag har haft ångest väldigt länge men det blev värre när jag drabbades av förlossningsdepression, depressionen är bättre men har fortfarande mycket problem med psykiska hälsan. Jag känner att jag aldrig hinner landa, ladda om batterierna osv. Även när jag har några timmars egentid så kan jag bara känna mig stressad av att veta att snart är det full rulle igen. Hur finner du ro i kroppen med barn? Hur finner du lugnet? Jag själv är otroligt stressad över hösten, som jag vanligtvis älskar (mörker, regn, tända ljus, lugna kvällar) men nu med ett barn att underhålla så känns hösten bara övermäktig. Jag älskar livet med barn, han är mitt allt, men jag känner att jag inte hinner med det jag behöver för att må bra och finna ro i kroppen när det alltid finns en liten att ta hand om. Tack Hej fina. Vilken bra och stor fråga. För det första måste jag verkligen påpeka att jag inte alls vet hur det är att gå igenom en förlossningsdepression, det måste vara otroligt jobbigt och en stor jobbig uppförsbacke i början av sin mammaroll. Det och senare depression samtidigt som man ska vara en mamma känns ju alldeles för stort och tufft. Jag är precis som du säger en känslig själ och har helt klart upplevt det du senare skrev. Jag har varit orolig, stressad, känt mig ledsen och i perioder verkligen haft det tufft med min mammaroll och min känslig själ. För mig var måttet rågat i vintras när Victor hade match efter match och jag var helt slut. Då bestämde vi oss för att ställa oss upp i kön på förskolan och när TL var elva månader fick vi en plats. Det här är ju, vad jag har upplevt iallafall, ett litet känsligt ämne och det finns många olika riktlinjer. Jag hade ju lyxen att kunna ha honom på förskolan några dagar i veckan, några timmar i taget. Det vet jag att inte alla kan. Däremot vet jag att jag hade dåligt samvete även när han var ett år och två månader över att han skulle gå där. Jag har det ibland även nu och kommer säkert att ha det när han är tre år också he he. Men hela jag blev lugnare när han började på förskolan. Jag hade och har höga krav på mig själv som mamma så att då få den balansen med att ibland ha honom på förskolan och ibland ha honom hemma hela dagarna gjorde att jag blev en bättre mamma. Så kanske ska du börja fundera på förskola? Min mamma hjälpte mig där och berättade att jag började förskolan när jag var ett år, och det är ju iallafall inga större fel på mig he he. Om något tror iallafall jag att det bara är bra för barnet. Vi har sett en otrolig utveckling i TL varje gång han har gått kontinuerlig på förskolan. Om inte det är något för dig så är mitt andra tips att vara snäll mot dig själv som mamma. Nu exempelvis, om jag är hemma med TL tre hela dagar i streck ensam så kan jag inte begära av mig själv att jag konstant, varje sekund ska leka utvecklande lekar med honom. Jag hade blivit galen av att upprepa färger, former och siffror dagarna i ända. Så nu, när vi är hemma långa dagar ensamma så leker vi lite, sen tar jag en kaffe och är lite för mig själv medan han leker i samma rum. Det är okej. Mer än okej. Jag kan sätta på en vlogg medan han kastar bollar i luften. När jag accepterade och tillät mig själv att vara en bra mamma samtidigt som inte allt mitt fokus konstant är på honom så mådde jag bättre. Missförstå mig rätt nu, jag ignorerar inte mitt barn, vi har bara hittat en balans där han ibland leker själv medan morsan dricker kaffe och skrollar på nätet eller pratar med en vän i telefon. Sen lever jag för kvällarna och hans naps. Nu sover han 10-12 och då duschar jag, sminkar mig kanske, jobbar lite eller så lägger jag mig raklång i sängen och bara är. Utan att känna mig stressad. För nu när jag inte är stressad så älskar jag när han vaknar igen. Då har både han och jag vilat. Och vid 19 när han sover DÅ LEVER JAG i tre timmar innan jag däckar som en klubbad säl i sängen. Kanske har några andra bättre tips men det här är mina. Jag förstår dig. Jag hör dig. Att ha barn är magiskt men även jobbigt. Det är jobbigt. Och jag är en person som har stort behov av egentid och att få ladda MINA batterier. Lista ut vad du behöver och gå efter det. Lyssna egentligen inte på så många andra, alla har pekpinnar om allting. Så tänk på vad som funkar för dig. Och kör på det. Du är en bra mamma, fast du behöver egentid. Det är bara mänskligt. Hej Maja <3 Jag har följt dig länge och har alltid tyckt att du känns så genuin, snäll och mysig, en riktig toppentjej. Du brukar ge så bra tips och jag fylls alltid av så bra energi efter att jag kikat in på din blogg eller någon av dina andra sociala kanaler. För några dagar sedan var jag med om något jättejobbigt, och jag tänkte att du och dina följare kanske har några tips. Hoppas det är okej att jag lämnar den här kommentaren. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 8,5 år, och i lördags gjorde han slut med mig. Vi hade inte träffats på 2 veckor pga att han hade varit utomlands med en kompis och vi bor även på olika orter pga studier vid olika universitet. Jag hade sett fram emot så mycket att träffa honom, och hade tagit morgonen till att sminka mig lite extra och ta på mig mina favoritjeans och en snygg tröja. Sedan i lördags känner jag mig alldeles tom, och det känns som att smärtan aldrig kommer att försvinna. Vi var bara 14 när vi blev tillsammans så vi har vuxit upp tillsammans. Vi gick på gymnasiet tillsammans och största delen av universitetet. Vi var tillsammans i 2/3 av våra liv. Det hela började i början av november förra året, när han berättade att hans känslor för mig och hans vilja att vara med mig hade börjat påverkas, och när han berättade detta för mig hade han redan haft dessa känslor och tankar i ett par månader. Men vi pratade om det och vi bestämde oss för att fortsätta försöka och han lovade mig att om dessa känslor blir värre och han inte tycker att det känns bra, skulle han berätta för mig. Då och då har jag fått vissa vibbar från honom (enligt mig) som automatiskt fick mig att tro att han inte vill vara med mig. Jag har varit neurotisk och ångestfylld i så många månader, och med en magisteruppsats att skriva tidigare i vår och även coronavirus har stressen och ångesten ibland känns outhärdlig. Och i lördags sa han till mig att det inte har blivit bättre och att han inte kan göra detta längre. Han sa att han har haft ångest så länge, att han vaknar med det varje dag. Han sa till mig att han inte längre kan göra detta mot sig själv och att han måste välja mellan att förstöra sig själv eller mig. När han pratade med mig i lördags så var han så kall. Han tittade knappt på mig och det kändes liksom som att han hade en slags attityd, samtidigt som jag såg att han hade tårar i ögonen. När jag sa det till honom, och frågade varför han är så kall, så sa han att det blir lättare för honom om han är på det sättet.Under året har jag frågat honom om allt känns bra eller om han fortfarande känner sig osäker, och varje gång har han sagt att det känns bra. Ibland blev han till och med sur på mig för att jag frågade så ofta, men jag frågade bara för att jag fick vissa vibbar från honom. Och när vi hade det samtalet i lördags nämnde jag just detta och då sa han att han ljög varje gång när han sa att det kändes bra. Så han har ljugit och lurat mig sedan november förra året. Och på ett sätt även lekt med mina känslor. Jag har alltid gett 110% i det här förhållandet och jag kände nog aldrig att han gjorde detsamma. Exempelvis visste hans pappa inte om mig. Hans religiösa åskådning gjorde enligt honom att hans pappa inte skulle acceptera mig som hans flickvän om han visste om det. Men han sa alltid till mig att detta var det bästa för förhållandet och att han ville skydda oss. Och jag trodde på honom. Jag hade alla våra (läs "mina") framtida planer i mitt huvud. Nu verkar allt så långt borta. Han krossade mitt hjärta och min själ känns tom och förvirrad. Plötsligt känner jag att jag har 1000 saker jag vill göra som jag kände att jag inte kunde göra när jag var i ett förhållande, som att resa och utforska kanske på egen hand. Men å andra sidan är jag nyutexaminerad sedan juni och letar efter jobb. Jag känner mig så förvirrad och vet inte vad jag ska göra. Eftersom jag har känt till hans osäkerhet sedan november har jag haft en känsla i magen av "Kommer han att göra slut med mig snart? Är han trött på det här?" så länge. Och kanske visste en del av mig att det inte skulle fungera. Men jag har alltid varit hoppfull och drömt om att saker kommer att ordna sig. Så jag blev både chockad och inte på samma gång när han tog upp detta häromdagen. Det kanske hjälper mig i min sorgprocess, att jag kanske såg det komma. Men just nu känns det bara hemskt och smärtsamt. Jag har aldrig känt sån här smärta, jag känner mig så liten och jag känner mig "unlovable" just nu. Jag trodde verkligen att han var den för mig, och just nu kan jag inte se mig själv någonsin vara med någon annan. Vad ska jag göra? Hur kommer jag någonsin över detta? Ena dagen känner jag mig bara ledsen, sedan känner jag mig arg, och sedan känner jag ingenting. Från att vara en känslomänniska, till att emellanåt inte känna någonting alls är jättejobbigt. Jag önskar att jag bara kunde snabbspola förbi den här tiden och bli lycklig igen. Kram Hej kära du. Jag har läst din kommentar flera gånger nu och hela mitt hjärta värker för dig. Jag har bara varit hjärtekrossad en gång i mitt liv och helt plötsligt känns det som om att jag är 17 år igen och ligger och gråter i mitt flickrum. Även om det känns hopplöst just nu så känns det ändå som om att du skriver med ett öppet hjärta. Att du liksom, någonstans, som du skriver har väntat dig det här, och kanske är sorgen så stor att du inte har hunnit reflektera själv över vad du vill. Ni har varit tillsammans så länge att man enkelt kan se sin identitet med den andra personen. Man ser sig inte som två personer. Utan som en och samma. Och det är inte alltid något bra heller. Jag har svårt att veta vad jag ska skriva för det här är så stort och svårt. Jag har sett att du har fått flera fina svar av andra läsare. Det finns så mycket att säga om hela situationen, när man läser det du har skrivit så känns det som om att respekten för dig från hans sida inte riktigt har funnits där och jag förstår knappt hur du har klarat av och leva i den här ovissheten så länge. Du förtjänar ju att leva med någon som du vet vill vara med dig, jämt, och resten av livet. Det jag kan säga är att när hjärtat går sönder så får man bara sörja, tänka och sörja ännu mer. Kombon med det och Corona är väldigt orättvis. Jag har många i min närhet som har blivit väldigt påverkade av krisen som medföljer med Corona och det i kombo med hjärtesorg måste vara så tufft. Hela livet blir liksom upp och ner. Jag vet inte vad som är rätt eller fel för dig och er förhållande men jag tror att det viktiga är att komma ihåg sitt egna värde i allting. Vem är du och vad gör dig lycklig. Hitta dig själv igen. Hitta din glädje. Precis som du skriver så har ni varit tillsammans sååå himla länge och kanske är det din tur nu. Att bara tänka på dig själv. Jag tror mycket på att om det är menat så är det menat. Är han rätt man för dig så kommer det tillslut att bli ni igen. Och är han inte det så blir du lycklig på ditt håll, ensam och med någon annan. Energier, öden och universums plan är ingenting vi kan kontrollera utan bara omfamna. Tills allting har lagt sig så tillåt dig själv att vara ledsen, arg och tom. När jag hamnar i perioder av sorg så känner jag ingenting heller ibland och det är också okej. Jag tror att det är våra kroppar som tillåter oss att pausa sorgen, slippa ha ont ett tag. Gråt hos en vän, klä upp dig och gå ut och ta ett glas, köp böcker om hjärtesorg eller självutveckling. Gå ut och spring. Eller bara va. Jag tror det viktiga är att du gör det du mår bra av. Och påminn dig gång på gång på gång att du också är viktig. Och även om du just nu upplever en stor förlust just nu, så glöm inte att han även har förlorat dig. En cool nyexaminerad kvinna som har hela livet framför sig. Och du vill ju, och förtjänar, att vara med någon som vill ha dig lika mycket som du vill ha honom. Och förresten så tror jag att det är lite manligt att stänga av rent känslomässigt när sånt här sker. Jag har varit med om det och sett flera av mina vänner gå igenom samma sak. Att killen liksom stänger av helt och blir en helt annan person. Det gör sorgen så mycket värre och det gör att allting känns så mycket sorgligare. Vad jag har sett ändras dynamiken helt efter några månader, när tjejen börjar må bättre och blir stark igen brukar det slå till för killen. Jag generaliserar nu men det är mina upplevelser. Michaela Hamilton har en väldigt fin mapp på pinterest, om du är som mig som gillar fina texter så klicka här. Jag tänker på dig och hoppas du får ännu fler fina tips i det här inlägget.
