Hej Maja. Jag är gravid i v 12 och har mått ganska sådär. Känner mig nervös och orolig – mest för vem jag ska bli och hur mitt liv ska bli. Samt om jag är redo? Sen såg jag din youtube o hittade dina gamla klipp från V6-v13 o det var jätteskönt. Du pratade om sådana känslor och att det är mest det negativa man tänker på och hur känslorna kan svikta även om man också är glad. Tänkte bara fråga när skulle du säga att du liksom kom till ro och kände mer lugn oså och såg fram emot livet?Och hur känns det nu? Känner du: hur kunde jag ens tänka så?Tack för allt! Du är bäst! Hej fina fina du. Och stort grattis till BEBIS! <3 Alltså ÅH jag slungas tillbaka till dom där känslorna direkt nu när du beskriver dina tankar. Jag minns pirret!! Hur det enda man kunde tänka på var lille bebisen i magen. Lyckoruset blandat med total panik och ångest. Jag grät och grät och vet att personer i min närhet faktiskt var fundersamma över om jag var helt säker på det här. Jag tror att det kanske beror på vem man är som person? Jag har alltid varit väldigt självständig, ensamvarg och även om jag har varit med Victor så har jag alltid varit "fri" och att bli mamma skulle ju innebära att jag nu satt fast med någon. Medan jag har vänner som omfamnat graviditeten och varit sååååå lyckliga för det enda personen vill är att vara bara mamma. Så jag tror alltså att reaktionen beror lite på vem man är som person? Och det är okej! Jag vet att just känslorna av panik la sig efter ett tag. När jag började känna av Ted Louie i magen, sparkar och när magen började växa så blev det mer verkligt och även kärleken för honom blev mer verklig. Det är svårt att älska en liten nöt som man inte ens känner av i magen. Men när det helt plötsligt är en melon som väcker en på nätterna så landar man mer i de moderliga känslorna, tyckte iallafall jag. Jag svävade på moln sista månaderna och var så himla lugn, harmonisk och lycklig. Och kunde inte vänta på att Ted Louie skulle komma ut till oss. Sen kom han. Och det var livets bästa stund. Men även otroligt chockartat. Jag tror att jag har nämnt det förut men det var ju Victor som första dygnet "tog hand om" Ted Louie. Jag vågade knappt röra honom för det kändes som om att han skulle gå sönder, och jag kunde inte förstå att det var MIN bebis. Självklart har man ju panik när man sitter där med en nyfödd och man vet inte vad man gör men allt det lär man sig med tiden såklart. Första tiden med bebis var fantastisk. Däremot måste jag faktiskt säga det att det kom en till stor chock när han var runt sex, sju månader. När bebisbubblan hade lagt sig och nätterna inte längre var mysiga utan mörka timmar av icke existerande sömn. Jag minns att jag tänkte att det var så mycket jobbigare än vad folk säger haha. Så jag vill kanske bara flagga för det! För det gjorde ingen för mig. Att under första året kommer det vara lite upp och ner, och det är okej. Det är en sån otrolig stor förändring att bli mamma och en stor chock och man tror typ att allt har lagt sig efter två månader men det är typ då det börjar. Tycker jag!! Att vara mamma till en fem veckors är jobbigt men jag tyckte det var betydligt jobbigare med en 7 månaders. Och det kan vara skönt att vara förberedd på det. Men allt det la sig efter att han fyllde ett år, då kände jag att jag hade hittat min roll som mamma ordentligt. Idag är jag ju så otroligt glad över den där människan och jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom. Däremot kommer det absolut stunder, speciellt nu, efter att ha varit inlåst så länge, där jag känner vissa dagar att, nej, fy fan idag orkar jag inte vara mamma. "Idag hade jag gjort vad som helst för att få vara gamla Maja igen". Och jag kan verkligen avundas mina vänner som kan boka resor (innan covid), gå på middagar och leva på utan att anpassa hela livet efter en liten. Jag tillåter mig att känna så sen vaknar jag upp dagen efter och ser den där ruffsiga ungen och så har jag glömt att jag ens kände så. Allting är okej tycker jag. Omfamna känslorna och kom ihåg att allting är OKEJ och det kommer att bli bra. Att vara mamma är det bästa som finns i hela livet. Du har det bästa framför dig <3.
