Hej fina kloka Maja. Jag läser din blogg varje dag och jag tycker att du är en sån genuin och varm människa och undrar om du kan hjälpa mig? För en vecka sen ”föreslog” han att vi kanske borde göra slut. Det högg till i hjärtat och jag tappade andan. Han sa att vi inte behövde bestämma något där och då. Han somnade och jag låg vaken hela natten. Dagen efter ringde jag i förtvivlan när jag slutat jobbet och frågade om vi gjort slut eller inte, jag kunde inte tänka klart och trycket över bröstet blev bara tyngre. Han svarade att han var ledsen att jag var så ledsen och att han fortfarande bryr sig men han skulle kliva på en partybåt och kunde inte prata, sa att vi hörs en annan gång. Kvällen gick och jag satt som en zombie på en middag och bara grät. Lördagen kom och inget missat samtal, inget sms. Jag ringde honom i desperation men inget svar. Han ringer upp 2h senare och säger att han sovit, jag frågar om jag kan komma hem och hämta kläder (sov hos mina föräldrar första natten) och det kunde jag. Klev in i vårt hem och såg honom sitta i soffan och kolla fotboll. Då brast det igen jag sa det ena och det andra, att han är respektlös och att jag känner mig helt betydelselös. Att våra 3 år tillsammans varit bortkastade. Han sa att han inte vetat vad han skulle säga så han drog på rave efter partybåten. Han sa att jag lät så ledsen och upprörd när jag ringde så han visste inte vad han skulle göra – då har det gått 24h utan något försök till kontakt. Han sa sen att det bästa för oss är att vi gör slut och pga att jag känt mig så otroligt bortkastad de senaste timmarna höll med honom. Sa att jag aldrig mer vill att han kontaktar mig och att jag aldrig mer vill se honom. Han såg chockad ut och jag lämnade lägenheten men satt (vad som kändes i en evighet) och skrek i bilen. Detta var i lördags eftermiddag. Idag är det måndag en vecka senare. Jag ringde honom på söndagen för att fråga om praktiska grejer kring lägenheten och fråga varför han inte hört av sig. ”För att du sa att du inte ville det” var hans svar. Det är sant men vill inget annat än att han gör det. Visar nån ånger, nån sympati, nån respekt. Känner mig så jävla obekräftad, övergiven och bortkastad. Kan inte andas, kan inte sova, kan inte äta. Vad fan gör jag? Han är mitt liv. Han är mitt allt. Vi pratade framtid, barn, börjat inreda det hus vi byggt på hans mammas landställe. Allt bara faller. Hans familj är min andra familj. Vad gör jag? Får panik av att tänka att min liv inte är med honom nu. Att han finns där ute nånstans, med mitt hjärta, och lever livet. Han är så fin när han skrattar, så otroligt snygg, han ögon blir halvmånar när han ler. Och aldrig nånsin igen kommer han vara min. Vi har endast pratat på telefon 3 ggr efter att detta hände, och den senaste veckan har varit helt brutal. Varje gång vi pratat har jag brutit ihop, att höra hans röst är en sån trygghet men sättet vi pratar på är som att prata med en främling, fast jag vet att han är min närmsta person. Jag ringde honom bara för att få höra hans röst. Han sa att han mått dåligt över att han känt att jag hatade honom. Jag sa att jag inte hatar honom, såklart, men att jag var ledsen. Han blev genast lättad. Och återigen känns det som att jag inte betytt ett skit. Att han bara mått dåligt för att han trott att jag hatade honom, inte för att det är slut eller för att han gjort mig ledsen. Snälla snälla hjälp mig för jag sjunker nu. Hur överlever jag detta? Massa kramar /T Åh mitt hjärta gör alldeles ont efter att ha läst det här. Det låter som en mardröm allting, att den man har delat så mycket med beter sig så iskallt. Och det känns som en alldeles för tung fråga för mig att svara på, jag vet inte själv hur jag hade reagerat i den situationen överhuvudtaget. Däremot har jag varit med om en del grejer innan Victor där jag lärde mig väldigt mycket om självrespekt. För trots att ens hjärta har gått sönder och trots att det enda man vill är att han ska höra av sig eller ta tillbaka en så måste man komma ihåg sitt egna värde och just nu låter det som om att han inte överhuvudtaget visar någon respekt överhuvudtaget mot dig. Så jag hade låtit situationen vila. Logga ut. Du kan inte göra någonting åt saken vilket är lika hemskt som befriande, det ligger inte i dina händer just nu utan han gör sina egna val och du måste backa och låta det vara tro jag. Jag såg att fina människor hade svarat på din kommentar, bland annat att skriva ett brev till honom vilket jag tyckte lät fint. Gör vad som känns bäst i hjärtat, skriv ett långt sms eller be om att få prata med honom i telefon en gång. Men sen räcker det. För även om kärlek inte alltid är ömsesidigt så måste respekt vara det, och kan han inte ens ge dig en gnutta av sin tid att försöka förklara eller prata med dig så får det faktiskt vara, för nu. Ta tiden till att ta en promenad, var med en vän eller dina föräldrar. Ät choklad, gråt. Och sen kommer han att ringa, förr eller senare och då kanske du känner som du gör nu, eller så ser du annorlunda på situationen. Oavsett får du aldrig glömma ditt egna värde, det finns så många grodor där ute som behandlar tjejer så fel, och så finns det prinsarna. Och du, förtjänar en riktig prins. Som för i helvete ringer upp fast du säger åt honom att inte ringa, och som inte sitter där helt obrydd och tittar på fotboll när du kliver in i er lägenhet eller åker på RAVE MITT I ALLT?? Skickar all min styrka och kärlek, och jag hoppas att mitt svar hjälpte lite iallafall. <3 Och du! Du överlever visst det här. Hej!Kan du tipsa, berätta hur du tränar och vad?Jag fick också barn i mars och har inte vågat ännu börja springa och är osäker hur jag ska komma igång på gymmet.Hälsning! Hej! <3 jag tänkte skriva ett längre inlägg om träning i veckan! <3 Finaste maja! Älskar din blogg Fick en fundering, i ert poddavsnitt 60. Livscoach eller psykolog (ja, jag lyssnar om eran podd för andra gången, för ärligt talat finns det inget bättre eller roligare att lyssna på) diskuterar ni barnmat och då började jag fundera på vad äter TL? Köper ni barnmat eller lagar ni egen? Eller gör ni både och? Och vad isåfall? Kul att veta eftersom vet att du har intresse för mat och kost! Kram på dig Hej! HAHAHA nu fick jag mitt ett gott skratt, snacka om att jag får ta tillbaka allt det jag sa om barnmat. Absolut hade jag velat göra egen barnmat men jag har ingen aning om vart den tiden skulle finnas till??? Jag sitter just nu fortfarande i träningskläderna jag tränade i 12 idag och har inte hunnit duscha än. Ted Louie nattades vid 18 och sedan dess har jag jobbat så nej, här blir det inga storkok. Vi kör på klämmisar och häromdagen köpte jag hem barnmat i burk för första gången, däremot försöker jag bara köpa ekologisk/organisk barnmat och läser alltid innehållsförteckningen. För mig är mat och näring väldigt viktigt, även för Victor så vi kommer att vara ganska så noggranna med det när han blir större och där kommer vi att vara konsekventa. Mycket grönsaker till maten, vi ska verkligen försöka få honom att äta så mycket som möjligt av allting (jag förstår faktiskt inte varför det finns barnmenyer med pannkakor, pizza och hamburgare när man kan be om en mindre portion av fisken som finns på menyn eller en härlig gryta). Jag skulle exempelvis få aldrig klara av en dag om jag åt pannkakor och sylt till lunch så varför borde jag förvänta mig att mitt barn kommer att hålla humöret uppe, leka och härja utan galna humörsvägningar på samma grunder? Jag tror att det blir bättre och enklare för både barn och vuxna om dom lär sig tidigt att man dels äter det man blir serverad och får en stor variation på maten. Sen vill jag undvika socker så länge det bara går, jag tror på att man kan göra det härligt för barnen med en fruktsallad, russin och färskpressad juice på lördagskvällen istället för godis, snacks och läsk. Missförstå mig rätt, Ted Louie kommer få uppleva livets goda också, glass och påskägg, men inte i tidig ålder och efter det i en måttlig mängd! Stor kram <3 Häärligt samarbete! Älskar mom jeans men är osäker på storlek så här efter graviditet. Hur är de i storlek, velat mellan 36 & 38?! Jag valde 38 på alla mina jeans från Gina! <3 Undrar precis som alla andra vart de ljuvliga tofflorna är ifrån?? Zara Home <3 Hej Maja! Tack för fantastisk blogg!Har fått för mig att du lasrat dig någon gång.., om det stämmer undrar jag bara om du kan ge en liten recension på hur resultatet blev, om det håller och om du var nöjd? Undrar hur det här med laser funkar! Hej! <3 Ja jag håller FORTFARANDE på och har gjort i snart fyra år. Däremot hade jag ju paus i ett år under graviditeten så senast jag lasrade var nog maj 2018. Däremot har det väldigt lite kvar men fortfarande såpass mycket att det stör mig. Jag vet dock inte om det beror på vart man går? I Portugal gjorde det väldigt ont att lasra medan det här i England inte ens känns, så jag vet inte om man kanske inte behöver göra det så länge beroende på rätt teknik? Sen har jag läst att det tar x antal gånger och man måste ofta vänta emellan behandlingarna och jag är lite lat så ibland har det gått sex månader emellan. Helt klart det bästa jag har gjort iallafall, så skönt och jag är så nöjd. Hej Maja! Förra året minns jag att du hade köpt en svart kappa från Ganni. Jag funderar på att slå till på den i år. Är du nöjd med den med kvalité, passform osv? Älskar din blogg! Kram Jag ÄLSKAR min kappa från Ganni och är helt övertygad om att den kommer att hänga med många år. En tjej i laget har likadan och hon fick uppdatera sig förra hösten för att hennes var så använd och sliten. Den är så varm och ändå inte för tung! Precis som någon annan skrev hade jag valt en mindre storlek! <3 Har du sett The real housewives of Cheshire någon gång? Tänkte att det var lite kul med tanke på var ni bor. Hej! Haha nej jag har inte kollat än jag vill dock! Det spelas ju in där vi bor och jag har tillochmed fått förfrågan om att vara med, vet också att några av dom tränar på mitt gym så jag måste nästan kolla bara för det! Maja, jag behöver ditt stöd & pepp. Vill egentligen inte skriva mitt namn för om någon som känner mig kanske läser det.Men i några månader har jag och min sambo försökt bli gravida, men varje månad kommer mensen.. Jag börjar ju såklart grubbla om det är något fel på mig, vad ska man göra? Finns inget annat jag tänker på just nu än att kanske få ett litet pyre. Det har typ gått så långt just nu att jag inte ens vill umgås med barn eller se barn.. Känns som det går så lätt för alla men inte för mig och ärligt talat? Vem ska man prata med? Känns inte som någon förstår och allt ska ju också vara så hysch hysch…tacksam för pepp.. Hej! Och för det första, massa massa kärlek. Åh jag kan inte ens föreställa mig hur det är att gå igenom det du gör. Jag har ju inte någon erfarenhet överhuvudtaget när det kommer till det här, jag trodde faktiskt inte att vi skulle ha det så enkelt att få barn som vi hade så jag var nästan beredd på att få känslorna av att behöva vänta och längta och nästan gå sönder av desperation. Men nu blev det ju tvärtom istället, paniken över att det gick för fort. Med det sagt så har jag verkligen förstått det här året att det är så olika för alla och framförallt nästan mer vanligt att det tar tid än att det händer på en gång. Jag vet flera som har kämpat eller kämpar för att få barn som är i din situation. Och det är precis som du skriver lite hysch hysch, förmodligen för att det kanske är så jobbigt för så många att prata om. Men jag tänker att kanske läser någon det här och kan ge dig råd eller fina ord om egna erfarenheter. Jag vet även att det finns poddar där man kan få höra folks historier (Babykaos exempelvis), googla på det, jag kan tänka mig att det är skönt att höra. Och jag önskar dig all lycka, den dagen du blir mamma kommer din bebis bli så bortskämd med kärlek efter all längtan. STOR kram.
