Victor, professionell framgångsrik 24årig fotbollsspelare som spelar i topplaget Manchester United och hans något inkompetenta fotbollsfru, Maja. Jag tycker du är sjukt cool, driven, SNYGG, rolig osv osv. Och er podd är amazing. Men måste bara få fråga. Varför blir du/ni så stötta när folk kallar er fotbollsfruar? Tänker, är det så dåligt klingat? När jag hör det så tänker jag inte på något negativt osv osv. Jag tänker, det har ju möjliggjort mycket för er? Jag säger inte att ni inte hade grejat det ändå, men såklart ert namn och vem ni är gift med har hjälpt till på traven. Eller gjort det lättare. Hade nog tagit bra mycket längre tid att bygga upp ett varumärke annars. Så jag undrar varför ni tar så illa upp? Istället för att se möjligheterna detta gett er? Sen vill man såklart inte vara någons fru bara men det tror jag ingen tycker att tex du är Maja. Du är sjukt rolig och jag ser mer att det är viktor som är gift med dig och inte tvärtom om, om du förstår hur jag tänker. Och grattis till graviditeten och mer liv i livet! Hej! <3 Jag vet inte om du kanske är lite yngre (jag såg din tidigare kommentar om Victors lön) och då förstår jag att man inte kanske förstår laddningen i ordet fotbollsfru eller så väljer man bara att inte förstå. Men självklart är det ingenting positivt att gå igenom hela livet och alltid blir kallad någons fru oavsett vad man gör eller presterar. Det finns inget annat yrke i världen där man blir kallad för fru (om man inte är gift med en manlig president då) förutom i idrottsvärlden och det är ju helt klart förknippat med en annan bild av verkligheten. Låt oss vara ärliga, många förknippar det (eller iallafall har tidigare gjort) med en kvinna som är hemma, spelar tennis, dricker bubbel och shoppar. Precis som du bekräftar i din kommentar så har ni ju ingen aning om vilka vi fruar är eller vad vi gör. Majoriteten av de tjejerna jag har lärt känna genom idrottslivet gör så mycket och är så drivna att det blir förnedrande att kalla oss för enbart fruar. Dels tror jag att det krävs en viss typ av människa att ens KUNNA flytta på det sättet vi gör. Man måste vara väldigt stark i sig själv och inte vara rädd för nya kulturer, miljöer och människor. Och alla jag känner har sina egna karriärer och har inte fått någonting serverat pågrund av sin man, tvärtom så har man träffat på tomtar som behandlar en som skit bara för att man precis som du har en viss syn på oss. Någon är pilatesinstruktör, en är lärare, en jobbar med IT, en med sociala medier och en ska bli barnmorska. Jag vet inte hur det har hjälpt att vara gift med en fotbollsspelare när man måste flytta till ett nytt land och försöka få ett nytt jobb som exempelvis pilatesintruktör. Ska man gå in till gymmet och råka nämna sin mans namn och sen få ett jobb? Precis som du skriver så ser du det som om att Victor är gift med mig och inte tvärtom så varför jag ska bli kallad fotbollsfru genom hela mitt liv när jag anser att jag har lyckats väldigt bra på egenhand? Mångas argument (eller snarare trollen här på nätet) är att jag har fått allt serverat pågrund av fotbollen och såklart kan man se det så, men då kan man också undra varför inte alla "fotbollsfruar" har en framgångsrik podd, blogg, designar kläder och blir ambassadör för stora varumärken. Jag ska ha lika mycket credd för det som Victor har för sin fotboll, eller min kompis som ska plugga till inredare eller min mamma som är inköpare. Hur som, jag har träffat dom mest coola kvinnorna jag vet genom fotbollen, och många (om nästan inte alla jag har träffat) är så otroligt inspirerande och har så mycket för sig och det gör mig väl provocerad antar jag, att folk inte förstår det utan bara fortsätter att kalla oss fotbollsfruar och inte förstår varför vi ser det ordet som ett själsord. Att vi är starka kvinnor som lever ett annorlunda liv måste man istället trycka ner, sen säger det iochförsig mer om den personen än oss så mitt svar här idag är ju egentligen slöseri med tid. Det får nog bli sista gången jag svarar på det här med fotbollsfrugrejen! Kram och vad roligt att du gillar mina sociala kanaler <3. Hej Maja. Jag har följt dig länge och jag älskar alla dina kanaler och det är så roligt att du har börjat med youtube igen! Nu till min fråga! Hur resonerar du när du skriver eller pratar om dina åsikter som du gör väldigt ofta? Jag själv är en känslomänniska och lider av ångest och jag förstår inte hur du klarar av det. Det måste vara så jobbigt att höra folks åsikter dag in och dag ut och fortfarande fortsätta prata så öppet om vad du tänker och käner? Nu är ju det nyckeln till just din framgång det vet jag ju. Jag vet inte hur många influencers jag följer där man inte ens vågar stå upp mot SD offentligt eller det enda ämnet man lyfter är psykisk ohälsa (för vem kan klanka ner på det?) men ingenting annat vågar man ta upp. Helt enkelt så undrar jag hur du tänker helt enkelt när det kommer till dina sociala kanaler? Jag tycker att det är så häftigt och inspireras så av dig, önskar jag kunde stå upp som du gör. Kram Hej och vilken fin kommentar <3. Tack. Ganska ofta får jag en dos av ångest när jag har skrivit eller pratat om någonting som inte riktigt är PK. Jag vet att jag iallafall kommer att få några mail eller kommentarer som jag kommer känna ett behov av att svara på. Ofta står jag för vad jag säger, det är mer det att jag känner mig missförstådd och känner att jag borde ha formulerat mig annorlunda (det är lätt att vara efterklok). Men sen tänker jag alltid att det är värt det ändå. Trots att jag får en stark känsla av att vara missförstådd eller att jag sätter mig själv i den positionen, positionen där man får slänga skit på mig. Jag har även som du, följt så många bloggare och influencers genom åren och började just reflektera över det för några år sedan när jag själv började jobba med det här. Att man inte ens kände någon på riktigt. Och man visste inte vad någons åsikt var. Om någonting annat än höstens nya hårtrend. Allt var så jäkla mellanmjölk och trist. Oinspirerade. Jag älskar att läsa om kläder och skönhet, men jag vill också höra kvinnors åsikter om saker och ting. Och det är väl dags att vi utnyttjar det faktum att KVINNOR FÅR UTTALA SIG SOM DOM VILL. Så när jag började med det här så lovade jag mig själv att säga det jag tycker och tänker, såklart kan jag göra det oftare men den här balansen som jag har nu räcker för mig. Och även om jag får ångest så väger det alltid upp att jag har stått för min åsikt och jag har insett att kommer man från Sverige och jobbar med det här och har starka åsikter så kommer man alltid att behöva försvara sig oavsett vad man gör, så då kan man ju lika gärna säga vad man tycker och tänker på riktigt. Jag tycker att man märker det tydligt i mitt kommentarsfält att det ofta är starka och bra åsikter här inne och att vi alla inte alltid håller med varandra. Jag vill hellre ha det så (ett forum där kvinnor och män vill vara) än ett puttrande och inlägg efter inlägg om mitt smink eller vår makeover i huset. Jag hade haft svårt att se det här som ett inspirerande jobb om jag bara fick frågor om mina kläder eller mitt smink, jag älskar när jag får långa mail eller kommentarer av er om LIVET och TANKAR och KÄNSLOR. Jag tycker att man kräver ett ansvar som influencer, sen tar alla det olika, men jag valde den vägen att vara mig själv och stå för mina åsikter. Sen har jag alltid haft svårt för att vara tyst när jag tycker någonting, kanske har det med det och göra också. Tycker jag att SD är skit eller att det känns tufft att gå upp i vikt som gravid så säger jag det. Eller som idag, nu skrev jag ett långt svar om ordet fotbollsfru och jag vet att folk där hemma i stugorna kommer bli irriterade och ha behovet att sätta mig på plats, men hellre att ta det än att bara vara tyst. För någon där ute behöver kanske läsa om just det och inte bara om mitt nya silverschampo. Stor kram och tack för din kommentar. Det betyder väldigt mycket, ska komma ihåg det när jag får trist energi slängd på mig. Hallå du måste ge julklappstips till pojkvän nu när julen snart är här! Vad har du gett Victor tidigare år? ÅH JULEN <3. Älskar julen. Jag kommer att blogga mycket mer om tips men jag har köpt en gitarr, en högtalare, en klocklåda, böcker om klockor, konsertbiljetter och plånbok. Trixet är att plocka upp vad dom behöver och råkar nämna i farten. Förra året klagade Victor på att han aldrig kunde packa ner sina klockor bra när han reste i resväskan (dom blev repiga). Så då köpte jag ett klockfodral som han nu har när han reser. Lycka till <3 Mitt ångestpiller. Alltid. Hej! Min fråga är kanske lite konstig. Jag vet inte ens om det är en fråga men du kanske har känt eller känner så ibland och har nå bra svar. Jag har under 2018 fått extrem ångest i perioder, jävligt dåligt självförtroende och en allmänt pissig självbild. Har gått upp rätt så mycket i vikt och liksom tappat det utseendemässigt. Jag som person är väldigt bra på att hålla masken och inte visa osäkerheter jag gråter liksom inte framför någon eller pratar om känsliga saker förutom då med min underbara pojkvän. MEN problemet blir ju att när jag känner mig som värst så är det han och endast han som får se detta… Sen kanske inte allt men det lilla jag kan släppa ut får endast han ta del av. Jag har världens tur i att han är omhändertagande, en god lyssnare och liksom endast ser det fina hos mig och lyfter mig. Han älskar mig mer än vad jag älskar mig själv och han fattar oftast inte vad jag menar, känner eller hur jag mår men han lyssnar och stöttar. Nu till min fråga. Jag kan känna att jag blir “svår” att älska och typ oförtjänt. Att vår relation hade varit så mycket enklare och “dramafri” om jag bara inte va så jävla upp och ner hela tiden? Jag kan ligga och tänka på hundra anledningar till varför han har rätt att göra slut med mig. Jag kan liksom förstöra många gulliga moments t.ex som när han ger mig komplimanger. Då kan jag hånskratta och säga ”sluta nu” eller ”så säger du för att du måste” vilket jag vet att han inte gör och det sårar såklart honom men just i stunden känns det så. En sån enkel sak som att skicka en bild på mig själv slutar upp i att jag försöker och 150bilder & 30 minuter sedan blir jag ba ledsen och ångestfylld vilket bidrar till en helt förstörd dag för oss båda. Sen är det inte alltid så men när de väl är något är det 99% av gångerna pga min ångest. VAD FAN SKA JAG GÖRA? Hej min vän. Jag kan känna igen mig i det där med att "förstöra" en situation. Igår fick jag en stressattack här hemma och i 20 minuter sprang jag runt som en höna utan huvud och försökte lösa livets alla problem. Och Victor ville bara mysa och titta på House of Cards. Jag förstörde några timmar av vår kväll och Victor blev frustrerad på mig vilket jag förstår. Däremot har jag helt släppt den ångesten med att jag förstör. Jag lider av ångest och mår ibland dåligt. Och han lever med mig och ibland så blir det bara dåligt. Det måste få vara okej. Kunde vi båda trolla hade jag mått bra hela tiden. Jag hade aldrig grubblat eller varit ledsen. Men nu kan vi inte trolla och jag har ångest. Så är det med det. Inatt höll jag honom vaken i flera timmar för att jag vaknade av ångesten som inte riktigt hade släppt när vi la oss. Låg och tänkte på allt jag har att göra. Och för att somna om måste jag lägga mig i hans bo och bara andas nära hans bröst ett tag. Men det gör ju att han vaknar och sover oroligt. Men det får vara så. Men jag tror att jag känner så för att jag tar hjälp. Jag har möten med min livscoach och har övningar jag ofta gör. Jag försöker få in meditationen som en del av min vardag och jag FÖRSÖKER verkligen bli bättre. Mycket för Victors skull. Och såklart, vårt barns skull. Och med det sagt så är jag medveten om hur mycket det krävs av Victor att leva med mig och för det är jag evigt tacksam (började gråta nu haha). Så jag tror för din skull att du ska ta hjälp. För det låter som om att du kämpar med många hjärnspöken angående ditt utseende och det kan ofta vara värre än vad man tror. Jag har ångest och kan känna att jag är jobbig att leva med, men enda gångerna jag har känt att Victor är för snygg för mig eller att det är fel på min kropp var när jag hade ätstörningar. De tankarna skulle aldrig slå mig idag. Så för din egna skull, inte för din killes skull, skaffa hjälp. Prata med någon. Hitta nya tankebanor. Fokusera på dig själv och bara dig själv. Det finns fantastiska människor där ute med så mycket redskap man kan ta del av. Kolla om en kurator om du går i skolan, be en förälder om hjälp eller en vän. Googla livscoach i din stad eller psykolog. Några möten med min livscoach har verkligen, verkligen, hjälpt mig och mitt mående. Kärlek <3 Hur ofta åker ni tillbaka till Sverige?? Verka som ni kommer ofta vilket såklart är roligt, klagar inte utan är nyfiken!! Haha på tok för mycket! Nu på hösten åker vi alltid tillbaka pågrund av landslaget. Dom samlas nog en gång i månaden från september till december så då blir jag ensam här i 10 dagar så då åker jag alltid tillbaka till Sverige för att jobba! Just nu passar det oss perfekt men jag tror ju att det blir tuffare när bebisen är här. Att vara ensam med sitt barn i 10 dagar i streck blir nog en tuff utmaning men man blir ju van, jag ser ju det på Sanna! På våren är det alltid lugnare med landslaget och då är vi kvar här i England och vardagen rullar på! Jag undrar hur du/ni har det i England när det kommer till att bli igenkänd på stan osv? Är det samma där som i Sverige? Och hur mycket märker du av det som skrivs om Victor i media osv? Har skrivit det förut men gör det igen, tack för en rolig, inspirerande och genuin blogg! Kram Hej! <3 Nja jag blir ju absolut inte igenkänd här men däremot Victor! Men vi bor ju utanför stan och rör oss sällan i såna sammanhang där han kan bli igenkänd (vi är eremiter helt enkelt he he). Jag upplever att det är stor skillnad på England och Sverige dock! Speciellt Manchester och Västerås, det är inte så trevligt för oss att vara i Västerås längre tyvärr så när vi är där umgås vi ofta bara med nära och kära och håller oss hemma hos Victors mamma eller oss. Exempelvis råkade jag lägga upp att vi tränade i somras på en fotbollsplan utan att tänka efter och totalt kom nog tio olika sällskap under en timme som ville ha bild med Victor (en ville ha med mig så det så). Fint såklart men också speciellt. Jag läser ingenting i media, ibland kan man råka komma över en artikel men det är sällan. Jag kan faktiskt inte ens läsa andra vanliga artiklar längre som inte har med sport att göra för att min bild av media har förändrats så pass mycket. Det blir nog så när man länge har läst artiklar om människor man känner och man vet att allt artikeln är baserad på är påhittat eller vinklat till fördel för klicks. Det är ju som när man ser en artikel om Livet på läktaren, lyssnar man på podden så fattar man ju inte ens vad artikeln handlar om egentligen. Stor kram och tack för din kommentar! <3
