Jag kan ibland förstå att det är lite svårt att hänga med i hur mina relationer till mina vänner ser ut, speciellt eftersom att jag bor i England och mina vänner bor i andra länder. Ibland kan jag ju skriva om dom eller så nämns dom i podden men nu tänkte jag skriva lite mer om dom här så att ni får ett bättre hum om vem dels jag är men även mina fina vänner. Först ut är Victoria, eller Vickan som vi kallar henne. Hon fyller hela 25 år idag och vad passar bättre än ett helt inlägg dedikerat till bara henne. Jag i mitten. Och Vickan var tydligen målvakt ett tag där?? När jag var yngre spelade jag (tro det eller ej) fotboll i ett lag som heter Tillberga i Västerås. Jag både bodde och gick i skolan i stan till skillnad från alla i laget men när jag började spela fotboll bodde jag ute i Hökåsen så självklart spelade jag klart i samma lag. Där träffade jag Vickan för första gången. Här är vi 2009. Till höger är Lollo, mer om henne i ett annat inlägg. När vi blev lite äldre började jag hänga mer med tjejerna ute i Tillberga, vi levde rövare på helgerna. Det var tjejkvällar hit och dit, vi tog bussen fram och tillbaka från stan till Tillberga och sådär höll man på. Somrarna var ju oändliga då och jag är väldigt tacksam att jag kom in i deras gäng. Från nyår 2010, mitt hårband hängde kvar ända till Summerburst 2013 när jag träffade Viggis. Här gick vi i ettan på gymnasiet! Sedan var det dags för gymnasiet och jag och Vickan hamnade av en slump i samma klass. Ingen av oss kände någon annan i klassen så det blev naturligt att vi gick tillsammans till skolan och efter typ en dag blev bästa vänner. Jag är så glad över att vi hamnade i samma klass. Alla mina historier och minnen från de fantastiska åren i gymnasiet inkluderar Vickan. Hon blev ihop med en kille i klassen och tillsammans festade deras och vårt gäng varje helg under i princip alla de tre åren. Jag och Vickan var ofta hemma hos mig eftersom att jag bodde både nära skolan men även nära stan. Fredagskvällarna började ofta med att vi hade myskväll och åt ostbågar på min vind, vi fick ett sms om någon fest och vips så rensade vi min garderob på både kläder och importerad vodka. Jag och Vickans på hennes födelsedag 2011, på den berömda vinden. Genom dessa åren hände en del, min pappa fick cancer och jag var i ett väldigt dåligt förhållande. I tvåan bytte jag inriktning i skolan och hamnade utanför i tjejerna i klassen. Minns såväl hur jag ringde Vickan efter att jag hade skolkat flera dagar i rad och hon sa åt mig att byta klass igen. Till hennes klass. Och så har det alltid varit med Vickan. Efter gymnasiet bodde ju jag i Stockholm ett tag och där mådde jag inte alls bra. Minns återigen hur jag ringde henne ledsen och frågade hur jag skulle lösa situationen. Vad jag skulle göra med mitt liv. Vad skulle lilla jag göra nu. "Flytta till mig i Oslo", sagt och gjort. Vi bodde tillsammans i 1,5 år i Oslo och jag är så glad över det. Att få bo under samma tak som henne. Vi två på studenten! Vickan är en villkorslös vän. Jag vet att hon alltid skulle komma dit jag är i världen om jag behöver henne. Hon är den vännen som inte bara säger att hon ska försöka komma eller få någonting att funka. Hon löser det. Hon kommer. Och det är en av de dyrbaraste egenskaperna man kan ha i en vän. En bild från min födelsedag 2014. Hon är även den vännen man alltid kan lita är på en utgång. Hon är ingen party pooper och även om det låter som en nästan töntig egenskap eller oviktigt i detta sammanhang så är det på riktigt en av de egenskaperna jag älskar med Vickan som mest. Hon ställer alltid upp. Behöver jag ta mig ut för att ta en öl då gör vi det. Ska jag på en fest där jag behöver nog med mig så ställer hon upp. Hon är på. Och även det kan vara en trygghet i livet, för hur ofta i yngre år behövde man bara någon som följde med för på lokalfesten var en kille man gillade eller alla andra hade planer en kväll och man satt ensam hemma. Vickan är på, inte bara fest, utan allt i livet. Alla behöver en vän som mer än gärna skulle kunna tänka sig åka till Lissabon för att fira nyår med mig mitt första år där, alla behöver en vän som man bara vet dyker upp. Inga men, inga löften som bryts - när Vickan säger någonting, då blir det så. En bild från min sommarstuga 2011. En av hennes sämsta egenskaper som jag har kommit att älska genom åren är att hon är tidsoptimist. Och som ni kanske vet vid det här laget så är jag en tidspessimist. Jag minns såväl när vi gick i samma klass under gymnasiet och jag varje dag var tidig och hon varje dag sen. Jag har blivit så arg på henne så många gånger, och hon på mig. Och det har varit okej. Jag minns när vi backpackade i Asien i tre månader och en morgon skulle vi byta hotell. Jag var magsjuk och satt färdig med ryggsäcken på ryggen i 20 minuter medan jag väntade på att Vickan skulle bli klar. Tillslut fick jag ett utbrott och bara gick till det nya hotellet. Väl där spydde jag det första jag gjorde och vi var sura på varandra i några timmar. Vickan kan laga mat i timmar utan att tröttna och när hon väl har börjat städa kan hon inte sluta. På gymnasiet gick vi ofta hem till mig på håltimmarna, jag låg i soffan i köket och var trött av skolan. Då började Vickan diska upp faten vi hade ätit rostade mackor på och sedan stod hon och skrubba vårt kök i två timmar. Medan jag bara låg och titta på. Det kanske ni inte vet förresten? Bland det bästa jag vet är att titta på någon som städar. Det här gjorde ju att det var så enkelt att ha hemmafester på gymnasiet, för huset var mer städat efter än vad det var innan. Mamma tackar dig för det Vickan, hon har nämnt det flera gånger. En bild från vår resa i Asien 2014. Hon är den personen som åker till flygplatsen utan en telefon. Så hennes fantastiska pojkvän Jesper får åka dit med telefonen. Hon är vimsig. Och överallt. Men hon är också en fixare. Jag vet inte hur många gånger hon har hjälpt mig blivit av med nageltrång eller lagat en väska. Hon hjälper mig att organisera min resväska och slingade mitt hår hela gymnasiet. Hon hjälper till, jämt. Med allt och ingenting. Jag blir väldigt rörd när jag skriver det här inlägget. Främst för att jag inser hur starkt och stort jag känner för henne, men jag känner även att jag det här halvåret inte har varit en så bra vän. Jag har knappt orka svara i telefonen eller så har jag prioriterat jobbmailen framför att svara på ett roligt sms från mina vänner. Vi brukade alltid tagga varandra i bilder på instagram men det har sakta men säkert försvunnit i mängden likes jag får, trots att jag har stängt av notiser. Men kanske är det bland de bästa med Vickan, att vi vet vart vi har varandra ändå och kommer alltid att veta det. Hon är lika dålig som jag är med telefonen och tre veckor kan ha gått utan att vi ens har hörts. Men så skickas en rolig gif eller en av oss ringer med ett problem vi har och det är som om vi fortfarande bor ihop. Eller som om att vi fortfarande är 16 år och skrattar ohämmat på någon toalett på en lokalfest en fredagnatt med andra irriterade ungdomar som vill gå in och kissa ur sig cidern man har köpt från någon skum bil på en parkering. Tack Vickan för alla oförglömliga minnen med dig. Jag är så tacksam över att jag fick växa upp med dig. Och för att jag fick dig som bästa vän.
