New year, new me, eller? Här hemma har det inte gjorts många knop. Ätit skräpmat och tittat på Victor som spelar fotboll. Men imorgon, då börjar det här nya året på riktigt. Men jag tänkte att vi skulle blicka tillbaka på året som har gått, det är ju så roligt att ha en blogg så att man tydligt kan se tillbaka på vad man har haft för sig året som har gått. Jag fastnade totalt och skrollade igenom månad efter månad, grät en skvätt, skrattade lite, blev varm i hjärtat om vartannat. Ett tag hulkade jag så mycket att jag fick ringa mamma, jag är väldigt ostabil idag. Lite skör så efter det här inlägget ska jag ta mig ett bad och sätta på en podd. Men först kommer min årsresumé!! Det ska bli roligt att sammanfatta det här året. 2017 blev ju lite som en bergochdalbana för mig och det är ganska så häftigt att se tillbaka på. Januari var väldigt lugn. Vi var hemma i Lissabon och landade efter jul och nyår. Jag var hemma mycket och hela månaden bestod av konstant mys typ. Den här månaden började jag även träna med en PT och förstod vikten av att träna rätt och att styrketräning är väldigt bra för mig. Vi åt mycket middagar ute. Det var lite vår grej, vi bodde ju i stan så det vara bara en femminuters taxifärd bort så var man i kärnan av Lissabon. Sista året utforskade vi verkligen staden ordentligt och hittade guldkorn som vi alltid kommer att ha i rockärmen. Älskar att jag fick uppleva det här med honom och längtar tills jag får åka tillbaka till alla härliga ställen. Vi var även hemma mycket och min favorittid på dygnet var min egna tid varje morgon när Victor tränade. Drack kaffe framför Nyhetsmorgon innan jag tog en promenad till gymmet i solen. Vår älskade lägenhet. Det känns som om att den står intakt och väntar på oss i Lissabon, har väldigt svårt att ta in att vi aldrig mer kommer att åka tillbaka till den. När jag stängde dörren sist var jag helt säker på att jag skulle komma tillbaka en månad senare men sen så blev det ju inte så. Det är som om att en stor del av den tryggheten jag hade i livet liksom stannade kvar där och har inte riktigt hittat tillbaka till mig än. Och jag blir väldigt ledsen när jag skriver det här faktiskt. Försöker hitta tröst i att det trots allt tog tre år för mig att känna så om Lissabon och att det är fullt normalt att uppleva det traumatiskt att återigen flytta till ett helt nytt land. Jag fick faktiskt höra av en vän att en flytt kan vara bland det mest traumatiska man kan vara med om, visste ni det? Jag hade ingen aning och har känt mig lite dum när jag har pratat om hur tufft det har varit för mig men sen så läste jag på och blev lite lugn av det. Jag är inte tokig, det är fullt normalt. "En traumatisk kris brukar definieras som en reaktion på en oväntad, extremt omvälvande yttre händelse som leder till att hela vår existens, vår trygghet och vår identitet upplevs hotad. Reaktionen kan också uppstå som en följd av en långvarig, svår belastning. Den traumatiska krisen drabbar hela individens tillvaro och får emotionella, tankemässiga (kognitiva) och fysiska följder". Sen kommer ju människor som aldrig har flyttat från sin hemstad kanske inte förstå vad det är jag gråter över och det är också okej, vi alla har ju olika erfarenheter i livet. Sanna och Nelson var på besök mest hela tiden och jag hade en kamera som jag inte alls visste hur den fungerade så alla bilder är mer eller mindre grumliga. Här började jag och Sanna prata på allvar om podden och spelade in flera avsnitt som vi förmodligen aldrig kommer att kunna släppa he he. Tänk om vi hade vetat att vi ett år senare hade tjänat pengar på VÅR PODD? Stort. Jag åkte till Vigo och hälsade på dessa två också och lilla älsklingen i vagnen. Dom här två har helt klart var två av mina nyckelpersoner det här året. Dom är så otroligt starka i sig själva att allt dom säger gör att man tar till sig det. Lite svårt att förklara men har man ett problem eller en tanke så känns det hundra gånger lättare efter att ha pratat med dom här två. Vi lever ju också samma slags liv och är konstant med om samma slags problem, fördomar och erfarenheter vilket gör att vi förstår varandra på ett annat sätt. Och jag avslutade min kurs i marknadsföring och fick ett starkt VG. Jag var väldigt stolt över mig själv eftersom att jag inte hade läst en skolbok på fem år och första månaden aldrig trodde att jag ens skulle klara av att gå klart kursen. Här insåg jag att marknadsföring var min grej och jag bestämde mig för att börja fokusera mer på det när det kom till mig själv, varför inte göra det man är bra på och använda sig själv som produkt än att jobba för ett företag. Här började jag bli så kreativ så att det sprack i mig och jag minns så väl att jag alltid kände att jag aldrig fick utlopp för mitt sätt att tänka, mina mål och min kreativitet. Här bestämde jag mig för att ta tag i saker. Och att tro på mig själv, för jag är bra på väldigt mycket saker och hade tröttnat på att folk (läs män) hade starka åsikter om mig och mitt värde i det här såkallade fotbollslivet.
