Fy vilken dålig dag jag har haft. Min ångest har legat och skavt några dagar och idag brast allting. Jag stressade iväg efter lunch och bokade in naglar, nu ska akrylnaglarna bort och så ska jag köra naturligt ett tag. Jag har inte tid eller lust att tänka på när jag kan trycka in naglar i schemat. Snabbt därifrån skyndade jag mig till gymmet för laserbehandlingen. Då visade det sig såklart att jag hade tagit fel på dagen. Imorgon klockan tre skulle jag dit istället. Okej. Här försökte jag hålla mig lugn trots att jag hade planerat hela dagen runt tiden jag hade med lasern. Alltifrån möten till tider att passa hemma för att öppna porten och liknande. Dessutom hade jag två andra grejer inplanerade samma tid som lasern imorgon så nu behövde jag lägga om hela pusslet. Okej, jag tänkte att först tränar jag innan jag tar itu med de två nya problemen som nyss uppstod. Och då står jag där på springbandet och inser att hörlurarna är kvar hemma. Med träningsvärk i hela kroppen och ingen egentlig lust till att träna så gick jag ner till bilen för att åka hem. Såg då ett paket som jag var tvungen att posta till ett samarbete och ångesten kom tillbaka. Igår åkte jag med bilen i en timme för att hitta till det här UPS-kontoret utan tur. Så nu åkte jag igen, samma väg till samma ställe. Parkerade bilen och gick runt i mina träningskläder för att försöka hitta någonting som iallafall såg lite ut som ett UPS-kontor. Ingenting. Där och då ville jag bara gråta. Jag har varit så stressad hela dagen. Varför vet jag inte, det är, vad jag tror iallafall, ett sätt för min ångest att ge uttryck. Jag stressar upp mig som en idiot för smågrejer. Så jag står där på en trottoar någonstans i Manchester och ska precis ge upp när jag ser en UPS-bil komma åkandes och parkera fem meter ifrån mig. Jag hörde änglar sjunga och jag tror att solen sken lite extra starkt just dom sekunderna. Där var det, en liten liten kiosk som tog emot UPS-paket. Jag nästan sprang in av lycka och lämnade det där paketet som i en veckas tid har gett mig ångest. Sen åkte jag raka vägen hem och möblerade om i vardagsrummet, drack ett glas vatten och yogade i en timme. Fokuserade på mig själv. Och min andning. Och efter den timme mådde jag så bra. Jag låg i soffan och njöt av lugnet. Tänkte och reflekterade. Tog selfies tillochmed, då vet man att man är på ett visst humör. Och sen kom efterskalvet och jag grät till och från i en timme. Pratade med både Sanna och mamma innan jag tog en långt bad med ljus och lugn musik. Idag har jag helt enkelt jättemycket ångest. Det är väldigt mycket för mig att hantera i livet just nu och ingenting jag riktigt orkar skriva om. Eller kanske snarare förklara. Det är bara. Mycket. Och ibland känns det som om att det alltid är mycket i mitt liv. Men jag tror också att det är för att jag lider av ångest, någonting litet kan bli väldigt stort i min värld och när det kommer grej efter grej, små som stora så bubblar det över. Skulle jag skriva vad jag sa till Sanna hade det blivit så djupt här och jag orkar inte riktigt prata mer om det. Kanske mer en annan dag. Men inte just nu. Nej, just nu ska jag äta maten jag har beställt - jag tog allt jag var sugen på bara för att jag har känt att mina hjärnspöken har gjort sig påminda. Stressen att vara perfekt på bröllopet har fastnat i mig och jag försöker febrilt att skaka av mig den. Så nu ska jag äta en god middag. Och jag har tänt ljus och ska se på min kille som ska spela Champions League. Och imorgon är en ny dag, och det ser jag framemot.
