Hej finaste du! Hoppas jag inte missar frågestunden nu!!!! Ingen är lyckligare än jag att du skaffat en blogg Maja. Instagram och twitter räckte inte för mig, jag ser så mycket mig själv i dig! Du är väldigt inspirerande. Det är så att jag har lite funderingar. Min pojkvän också är professionell fotbollspelare, inte samma nivå som Victor än. Vi har haft distans nu i snart ett år, inom Sverige. Men fortfarande en distans. Innan hade vi bott med varandra 1 år. Jag tycker det här med distans är så svårt. Jag är inte svartsjuk att han skulle träffa någon annan, jag är säker på att det är Mig han vill ha om han ska vara med någon. Men jag har alltid haft känslan att ”jag inte kommer komma med på tåget” i hans liv. Han lever ju sin dröm nu, mycket nytt som händer. Och jag är rädd att han ska bli bekväm och känna ”nej, nu är jag ledig och jag orkar inte åka till henne”. Eller att det kommer bli för mycket att tänka på med en flickvän. Han har inte direkt gjort något som för mig att känna så, men det är bara en känsla och rädsla som jag har. Vad har du för tips för att få ett bra distansförhållande? Vi smsar heeeela dagarna, vilket kan vara mysigt. Min pojkvän tycker inte riktigt om att prata i telefon, jag älskar det. Vi brukar facetimea när vi går och lägger oss. Jag vet inte om jag ska försöka vara ”tyst” hela dagen för att ha mer att prata om på kvällen? Hur gör man för att allt ska kännas ok? Vi hade tillochmed ett break nu i våras för jag inte orkade. Jag orkade inte känna mig lämnad och på något vis bortprioriterad. Det var den värsta tiden (1,5 månad) utan honom, och ingen var lyckligare än oss när vi sedan blev tillsammans igen. Vi vet att vi vill vara med varandra nu. Och jag har förstått att min karriär och liknande kommer sättas åt sidan om jag väljer att vara med honom. För just nu har vi en distans, men det är det tuffaste jag vet och ser inte det som ett optimalt liv. Alltså måste jag flytta med honom nästa gång han skriver på nytt kontrakt. Jag vill ju inget hellre än att vara med honom, men det är på något sätt en stolthet och någon slags prestigegrej som jag inte kan släppa från mina tankar? Jag är en väldigt självständig tjej och vill lyckas på egen hand, hatar den här ”hollywoodfru/fotbollsfru/levapånågonannangrej”. Jag antar att det kommer bli så, men hatar att det kanske är så folk kommer se mig. Hur tänkte du i allt som jag skrev ovan? Förstår att kommunikation mellan varandra är allt, men det är inte alltid rätt heller. Hur tog ni att att du skulle flytta till honom? Hur går allt till liksom? Killarna har ju allt sitt liksom, jobb med fotbollen och allt liksom. Men jag kommer ju inte ha någonting, inte världens lättaste att hitta jobb i ett nytt land liksom, ska killen ”försörja” en (hatar det uttrycket oxå). Jag har ju valt att ”ge upp mitt liv” för honom, då kanske det är en självklarhet? Hur får man bort den här rädslan liksom? OERHÖRT tacksam för svar. Detta är en av anledningarna till varför jag alltid önskat att du ska börja blogga. Då jag är så intresserad och desperat i att få svar/någon annans tankar i detta. Och, du är ju faktiskt proffs. Tack på förhand <3 Hej kära du!! Och stort tack <3 För det första tror jag att det kan vara klurigt eftersom att ni har bott tillsammans förut. Det är nog betydligt svårare att gå till distans efter att man har prövat på sambolivet. Därför tror jag att mina råd angående distansen inte hjälper så mycket meeen, när jag bodde i Norge så jobbade jag väldigt mycket vilket gjorde att vi inte pratade hela tiden varje dag. Det blev mer snaps från ens dag och på kvällen skypade vi alltid för att prata om dagen, men det var ju även vår stund att lära känna varandra på riktigt, vi gjorde ju inte det innan. Börja med att acceptera att ni har distans, att ni har ett bra fint förhållande men att just nu så har du ditt liv där du är och han har sitt. Och han kommer inte att glömma bort dig, men jag förstår att du kan vara rädd för det. Ibland tror man att desto mer framgångsrik någon blir desto mindre intressant blir än själv men så är det inte. Snarare tvärtom, desto mer offentliga dem blir desto mer behövs vi här hemma som säger åt dem att slänga sina skitiga kalsonger i tvätten istället för golvet. Ni kanske ska sätta upp ett mål? Vi bestämde julen 2013 att jag skulle flytta till honom julen efter, det gjorde att det året ändå gick snabbt och att vi hade någonting att längta till. Och om och när du väl flyttar så måste ni vara på samma plan. Du kan inte flytta för hans fotboll utan du måste ju flytta för att han är där, och han måste vilja ha dig där och förstå värdet i det. Sen dag ett har vi sett oss som ett team och att vi vill ha ett liv tillsammans. Jag vill spendera mina dagar med honom. Men Victor har också alltid förstått och respekterat vad jag har gjort för honom lika mycket som jag respekterar det han jobbar med och vad som krävs för att ta sig dit han vill. Vi har båda respekt för varandra, och vi förstår att ingen av oss hade klarat av det ena utan den andra, förstår du? Både Victor och många runtomkring oss förstår ju vad jag tillför i vårt liv på mitt sätt. Även om jag inte har en riktig utbildning just nu eller ett fast jobb så är ju jag den som också bidrar till att det här tåget fortsätter att tuffa på. Tillexempel har jag fixat med alla våra flyttar, jag har packat ner och packat upp själv. Jag har varit på Ikea och köpt möbler till 200 kvm, jag har varit hemma för att byggarna ska komma och fixa möblerna eller avloppen. Jag föreslog att vi skulle flytta in till stan så vi får ett liv med mer tempo. Jag ser till att det finns mat hemma när han har varit borta med landslaget och jag sköter mycket av det där praktiska. Victor skulle klara sig galant utan mig, säkert, men han har själv sagt att hans liv förmodligen endast skulle kretsa kring fotbollen och inte ett vara ett "riktigt" liv. Han säger också att den största tryggheten är att veta att vart det än bär av så kan han bara titta över axeln så står jag där. I början kommer det dock att vara tufft, mitt första halvår här nere blev motsatsen till vad jag hade trott. Jag fick inte en enda vän, jag hade ingen aning om vart jag skulle söka jobb och jag visste inte ens att det gick att studera på distans. Det var helt värdelöst. Men sen hittar man sin grej och du kommer att hitta ditt liv där nere. Och innan du gör det så har ni iallafall varandra. Och du ger inte upp någonting av att flytta med honom, du får möjligheter! Är du ambitiös kommer du ändå att komma dit du vill. Du kommer att få se nya länder och städer, träffa nytt folk, gå runt ensam på gator och försöka hitta en mataffär där någon pratar engelska, eller dricka vin med några tjejer du hittar på Facebook. Min mamma har alltid stöttat mig väldigt mycket på den biten, hon sa att man alltid ska följa sitt hjärta. Skiter det sig så har man iallafall försökt. Jag är helt övertygad om att jag är en betydligt självständigare tjej än vad jag var när jag var singel, trots att jag just nu inte har ett jobb. Men jag har insikten att jag klarar mig, vad som än händer så kommer jag att lösa situationen. Jag har dessutom träffat så coola tjejer via landslaget som har varit med lite längre än mig, tillexempel så berättade Kim Källströms fru Erika för mig att när han går i pension om några år ska dom flytta hem till Sverige för att HON vill bli läkare. Typ det coolaste jag har hört. Så SKIT i vad alla säger, dem har ingen aning om vad vi "fotbollsfruar" har för oss ändå. Jag kunde inte bry mig mindre om vad folk tycker om mig, det är ju deras problem inte mitt. Det viktigaste i allt det här är att han inte ser det som att du bara glider med på ett bananskal och ska leva life på hans pengar, då är han helt pantad. Han ska ha respekt för dig och vara glad över att han har hittat en tjej som ens vågar flytta med, och någon som pallar med allting som kommer till. Ibland vill man ju bara gräva ner sig och önskar att man blev kär i någon som jobbar måndag till fredag i samma stad som alla ens vänner. Det kommer att gå bra. Jag lovar. Om du känner att han är den rätta så kör på! Skiter det sig får du köpa en flygbiljett hem då, med betydligt fler livserfarenheter än vad du hade tidigare. Kan du snälla berätta lite mer om dina distanstudiee? Bor själv i utlandet och skulle gärna vilja studera sä döm du gör!! Absolut! Det är enkelt. Sök på nätet, jag började med antagning.se. Sen kryssar du i vilka ämnen du vill titta på och att det ska vara distans. Det finns ganska mycket, men det känns som att det var mer till höstterminen än våren. När jag valde mellan de utbildningar jag kom in på så valde jag en, därefter fick man mail och information. Jag beställde böckerna och sen fick man ett inlogg till skolans hemsida samt en personlig sida där all information står. Kursplan osv. Sen får man ett schema och man har mailkontakt med sina lärare. Det fungerar jätte smidigt, det enda jag kan tycka är lite negativt är att det är ganska svårt eftersom att man inte har någon att bolla ens ideér med. När man gick i skolan hade man ju alltid sina klasskamrater som man diskuterade med och även läraren man kunde fråga hur mycket man ville. Men man lär sig väldigt mycket och man får verkligen testa sina egna kunskaper. Kör hår och stort lycka till! Stor kram.
