FRÅGOR MED MAJSAN | Maja Nilsson Lindelöf

Älskar din blogg!!! 🙂 Du verkar så sjukt vettig Majan Har en fråga som jag inte riktigt vet hur jag ska formulera.. blir du inte trött på att inte göra någonting? Liksom jobba/plugga osv?:) Vet bara själv hur rastlös man blir på sin semester efter ett tag!

Fortsätt som du gör!!! Kramar:)

Hej och tack! <3 Jag jobbar med mina sociala medier och har precis öppnat upp mitt egna aktiebolag, så jag har lite att stå i. Även om jag inte är som alla andra bloggare som går på möten i Stockholm eller far och flänger så har jag fortfarande saker för mig som är jobbrelaterade, men jag skriver inte om det här i bloggen. Har även sökt in till nya kurser till hösten som jag hoppas att jag kommer in på! Kramis

Hur ser du på otrohet? Är det något du är orolig för när Victor reser så mycket & är känd?

Jag har noll tolerans när det kommer till otrohet, vilket Victor har vetat om ända från början. Men vi har en väldigt lika syn på vad som är otrohet, vilket underlättar och gör missförstånden färre. Jag är inte alls orolig över att Victor är känd och därmed får fler tjejer, jag är väldigt säker på vår kärlek och vad vi har tillsammans. Att han är "känd" gör mig mindre svartsjuk nästan. Han skulle aldrig attraheras av tjejer som trånar efter honom bara för att han är fotbollsspelare, om han skulle hitta någon annan skulle ju det vara någon störtskön tjej som inte har en aning om vem han är. Jag tror inte att man kan gå runt och vara orolig hela tiden, jag vet vart jag har honom och han vet vart han har mig. Tvivlar man på det borde man nog inte vara tillsammans tycker jag. Kram

Hej Maja!

Jag undrar vad ni oftast bråkar om? Om det inte är för privat att skriva om. Jag älskar att du är så öppen om att det inte alltid är en dans på rosor. Det kommer mycket kommentarer om hur det är att leva som fotbollsfru, om du känner dig oprioriterad och att du ger upp ditt liv för bara (inte bara) Victor. Kommer dom känslorna ibland? Och vad gör du när de kommer? Vad gör Victor för att du inte skall känna så?

Jag reagerade när du skrev jobbig sommar.. Jag är ungefär i samma sits som du. Och märker att det är svårt att uppskatta egentid med varandra. Ofta blir det kanske bara en som prioriterar det lite mer, eller på ett annat sätt. Det är svårt. Och hjärnspöken kommer.

Tacksam för svar. Jag älskar det du gör. Du får mig att känna mig trygg i mig själv och förhållande.

Hej kära du. Vi bråkar inte alls ofta, när jag tänker efter så har vi nog haft tre stora riktiga bråk under våra fyra år tillsammans. Ofta har det handlat om dålig kommunikation när vi bråkar. Jag kan ha uppfattat en situation på ett sätt som jag inte nämner för Victor, istället låter jag det byggas upp vilket alltid har resulterat i ett stort bråk. Jag kan bli besviken över någonting, men nämner ingenting och blir och mer mer irriterad när en liknande situation uppstår igen. Det blir liksom infekterat. Detta gör att jag tillslut blir helt ursinnig och Victor blir lika arg för han tycker att det är obefogat. Men i mitt huvud så är det glasklart. Jag tycker dock att vi verkligen har lärt oss någonting efter varje bråk och idag kommunicerar vi jättebra. När en liten irritation uppstår så pratar vi om det på en gång, ventilerar och sen är det bra igen. Däremot så har alltid dessa bråk uppstått efter perioder när vi knappt har hunnit setts, första gången var exempelvis när jag var i Asien och vi inte hade träffats på 10 veckor. Den andra gången var efter en hel sommar av fotboll, tidningsrubriker och fans. Efter allt det har vi lärt oss att vi måste prioritera varandra, går det en längre period av att vi bara tuffar på och knappt ses så avspeglas det ofta på vårt förhållande. Jag tror att det har och gör med att när vi är bland andra människor så är vi nästan mer som kompisar än som ett par. Vilket jag bara tycker är bra och fint. Vi är mer dom som brottas och driver med varandra än dom som sitter i varandras knän och hånglar. Men om vi då konstant har varit bland människor i flera månader så känner vi ju båda av att vi bara behöver vara själva med varandra. Ibland kan vi säga, trots att vi har varit med varandra en hel dag men med andra människor, att vi saknar varandra.

Förr kände jag att jag gav upp mitt liv men inte längre. Jag tycker enbart att det är en ynnest att få leva så som vi gör och jag är väldigt glad över att jag får uppleva allt det här tack vare Victor.

Mitt tips är att vara noga med att kommunicera med varandra. Blir man ledsen så måste man säga det, och det är viktigt att partnern accepterar att man har blivit sårad. Jag avskyr människor som säger "jag är ledsen om du känner så". Man ska vara ledsen över att man har fått en annan människa att känna sig ledsen, punkt. Man ska även vara duktig på att lyssna och att försöka förstå. Det är någonting Victor verkligen har lärt mig, att alla inte tänker som jag gör. Jag tror även att man måste vara i bra och dåliga perioder ibland, det är viktigt för förhållandet så länge man vet att det aldrig kommer att förstöra förhållandet. Jag tror att det är skillnad på en enkel svacka och när det verkligen börjar knaka, man känner skillnaden ganska lätt. Man känner när det är rätt och inte, man ska inte ha minsta tvivel i sin kropp om att man är med rätt människa. Man ska liksom veta att man är klar, och att alla andra kan gå hem som John hade sagt. Kram på dig <3