INTERNATIONELLA KVINNODAGEN | Maja Nilsson Lindelöf

Idag är det den internationella kvinnodagen.

Jag skrev ett kort inlägg tidigare. Mest bara för att jag var stressad över att jag inte har varit super bra med bloggen senaste tiden och att jag hellre vill leverera fler inlägg än bra inlägg.

Sen kom jag på att det är så mycket mer än bara internationella kvinnodagen idag. Det är en dag för oss att komma ihåg hur det har varit och hur det ser ut idag. Det är inte jämställt. Kvinnors rättigheter är inte likadana som mäns. I flera delar av världen blir vi förtryckta och jag tror att det är lätt att glömma bort det när man lever i vår trygga bubbla i Sverige. Jag vet flera killkompisar som tycker att det har gått överstyr. Att helt plötsligt är män mindre värda istället för kvinnor. Helt plötsligt är det okej att kalla alla män för svin och att protestera mot det manliga könet. Och jag förstår dem. Vi alla är lika mycket värda och ska behandlas därefter. Kvinnor är inte bättre än män, vi är lika bra allihopa.

De absolut största problemen finns självklart ute i världen och vi i Sverige har redan kommit väldigt långt även om vi inte är där än. I många länder är tjejer förtryckta, har inte rätt att gå i skolan eller att jobba. Vi kvinnor ses som mindre värda och vårt syfte på jorden är att laga mat och att ta hand om hemmet. Det finns fortfarande länder där man hellre vill få pojkar än flickor, man får även ha sex fruar om man vill och att slå dom är inget brott. Jag är väldigt tacksam över att jag har fått växa upp i Sverige, där mina drömmar aldrig har varit för stora, där jag har varit någorlunda skyddad mot den orättvisa värld som fortfarande finns idag.

Med det sagt så tror jag att vi fortfarande måste prata om de problemen vi i Sverige har, även om de i jämförelse är små.

Desto äldre man blir desto mer förstår man vad man har varit med om genom livet.

Jag minns när jag var yngre och vi alla kusiner var i sommarstugan med min farmor och farfar. Alla mina killkusiner sprang och lekte efter lunchen medan farfar tyckte att jag skulle hjälpa farmor med disken. Jag älskar min farfar, och han är världens snällaste. Men för honom var det naturligt att jag som tjej trots min unga ålder skulle hjälpa min farmor i köket.

Jag är trött på att män tror sig ha rätten att klä av mig naken med blicken. På gymmet eller i mataffären. Jag pratar inte om den blicken vi alla kan ge någon vi är intresserade av. Jag menar den blicken som undervärderar oss tjejer. Den blicken som säger mer än tusen ord. Den blicken som ibland får mig att vilja skrika rakt ut av obehag och äckel. Men jag gör inte det. För jag vågar inte.

Ute på krogen är det okej att försöka tafsa och när man ryter ifrån förstår man inte vad som är det stora problemet, han vill ju bara röra lite på rumpan. Problemet är, din lilla gris, att det är min rumpa. Och bara för att jag är en tjej har inte du rätten att röra den. En gång på en nattklubb gick jag förbi ett killgäng på dansgolvet, då tog en kille tag i min rumpa med ett rejält grepp framför hela killgänget. Full och arg som satan gav jag honom en bitchslap. Till svar fick jag en rak höger så jag flög ner på golvet. Och alla killar skrattade medan jag ensam fick ta mig upp från golvet, yr och kladdig av spillda drinkar och fimpar.

Jag är trött på att bli dumförklarad . I skolan, på jobbet eller på gymmet. Små pikar som inte en 23årig kille skulle ha fått. Jag kommer fortfarande ihåg vad min mattelärare sa till mig i högstadiet, " det är ju tur att du är en snygg tjej iallafall" . JA men där satt du huvudet på spiken, mitt syfte i livet är att vara duktig på matte och är jag inte det så har jag iallafall mitt utseende och då kommer det gå bra för mig iallafall eftersom att världen kretsar runt män och deras smak för tjejer. När min tränar säger att han ska hämta "tjejstången" till mina marklyft blir jag förbannad. Vem är han att säga vad jag klarar av bara för att jag är en tjej.

Att leva med en fotbollsspelare gör inte saken lättare. Att varje dag behöva försvara sig eller diskutera att man inte bara är en hemmafru som lever på sin mans pengar. Nej. Jag är en kvinna. Som blev kär i en man som har lyxen att få leva sin dröm. Så jag har fått kämpa som ett as och kommer förmodligen att få göra det de närmsta 15 åren för att bli någonting. Jag är så mycket starkare än vad du någonsin kommer kunna förstå. I mångas ögon är jag bara Victors lilla ögongodis som han har runt armen, en liten accessoar som man inte behöver lägga fokus på. Man pratar över huvudet på mig. Dom skulle bara veta, hur jävla smart, klok och bra jag är.

Jag är trött på att man tror sig ha rätten att behandla oss på ett visst sätt. Att det fortfarande är okej att kalla oss det ena eller andra. Less på att vi tjejer blir kallade horor när vi ligger med killar , medan dem får mer status. Less på män som tror sig ha rätt till så mycket mer än vi kvinnor. Sen blir jag less på oss tjejer som har en tendens att trycka ner varandra. Vi måste börja hålla ihop . Stötta varandra och hjälpa varandra. Vi måste sätta ner foten och stå på oss mer. För vi är bäst. Vi är vackra. Vi är kvinnor, och utan oss hade ingenting fungerat.

Länge leve vi.