MANCHESTER | Maja Nilsson Lindelöf

Jag antar att jag får börja med allting kring Manchester United. Egentligen borde jag vara ganska fåordig eftersom att jag har märkt att man enkelt kan göra en höna av en fjäder. Jag kommer alltid att fortsätta skriva som jag skriver men jag vill inte att mina texter ska tas ur sitt sammanhang och bilda en löpsedel.

Vi är otroligt glada över det här. Och jag är så fantastiskt stolt över Victor. Det är lite för stort för att ta in men nu efter några veckor så har känslorna blivit stabilare och allting känns numera glasklart.

Jag följde med Victor till Manchester när han åkte för några veckor sedan, det känns behövligt att vara där och samtidigt viktigt för mig att få en känsla över vart vi kommer att bo och för vilken klubb Victor nu kommer att spela för. Det var ett fantastiskt intryck på en gång. Vilken klubb! Victor gjorde läkarundersökningar hela dagen medan jag fick åka runt med de personerna som enbart har ansvar för fruarna och familjerna. Vi tittade på olika hus och olika områden där det är som bäst att bo. Jag blev kär redan i det första huset och om allting går som det ska så får vi flytta in i augusti när jag kommer till Manchester. Jag fick även åka till Old Trafford, fick en privat guidadtur så nu vet jag både vart omklädningsrummet och avbytarbänken är. Jag kan inte mycket om fotboll men att det var coolt, det förstod jag.

När vi kom tillbaka till anläggningen fick jag se när fotograferingen ägde rum och till sist var det dags att offentliggöra nyheten. Sen blev det kaos. Jag fick uppleva paparazzis för första gången och telefonen slutade aldrig att plinga. Läskigt och häftigt på samma gång. Det var ganska skönt att lägga huvudet mot kudden och somna på hotellet den kvällen om vi säger så. Dagen efter tog vi flyget hem till Västerås tidigt, grillade och drack bubbel med familjen. Skålade för livet.

Hade jag inte följt med till Manchester tror jag att jag hade varit väldigt stressad just nu. Det är en märklig känsla att veta att man kommer att få flytta i ett helt nytt land och inte längre få åka "hem" till Lissabon. Jag tror att om jag inte hade blivit så väl omhändertagen hade det inte alls känts så bra som det gör. Jag vet vart vi kommer att bo och hur det området ser ut. Jag vet vart man handlar mat eller vilka restauranger som är bra. Jag vet hur mitt nya gym ser ut och vilken bil jag kommer att få köra. Jag vet så mycket nu som i Lissabon tog mig nästan tre år att lista ut. Mitt sociala liv kommer förhoppningvis att bli hundra gånger bättre och jag är exalterad över att träffa de andra tjejerna. I det stora hela så tror jag att den här flytten kommer att gynna mig minst lika mycket som för Victor, helt plötsligt väntar ett nytt liv för mig och jag blir pirrig i hela kroppen.

Det enda som har känts tufft är att behöva lämna Lissabon. Trots allt så har vi bott där ett tag nu. När jag träffade Victor hade han bara bott där i ett år, dessutom bodde han vid träningsanläggningen och levde inte alls det livet som vi gjorde den sista tiden där. Det känns tufft att lämna vår trygghet och bubbla där borta, det känns tufft att inte få leva i det klimatet vi har gjort dessa åren, och det känns tufft i allmänhet att behöva riva upp alla rutiner och allt man på nått sätt har byggt upp under de här fyra åren. Men samtidigt så tror jag att man som människa behöver både förändring och utmaningar, jag vet att Lissabon alltid kommer att finnas kvar och att jag enbart ska vara tacksam över att jag överhuvudtaget fick bo där.

Planen är att jag ska flytta till Manchester i början av augusti när Victor är tillbaka från försäsongen. Som jag längtar.