OM ATT VARA EN FOTBOLLSFRU | Maja Nilsson Lindelöf

Jag har fått en del kommentarer, frågor och mail om hur jag får dagarna att gå här borta i Lissabon, om jag inte känner att jag slösar bort mitt liv på Victor och väldigt ofta träffar jag människor som frågar vad jag egentligen håller på med här nere. Och jag vet inte varför men jag blir väldigt defensiv , kanske är det för att jag fick börja höra det redan när jag började dejta Victor för snart fyra år sedan. Från den dagen vi började prata med varandra började fördomarna hagla in. En del av dem menar säkert inget illa, jag förstår att dem undrar, men en del väver också in de spydiga kommentarerna. Man vill peta lite och irritera.

Jag får känslan av att det är ett svenskt tänk det där. Att man faktiskt inte gör rätt för sig om man inte krigar på måndag till fredag på Ica eller ABB i Sverige, att mitt sätt att leva inte är lika värdigt. Jag är bara en ung tjej som lever loppan på min fotbollsspelande pojkvän. Men jag har svårt att tro att alla skulle palla med det här livet. Livet handlar inte om pengar eller kändisskap. Livet handlar om familj och vänner, och inget av det har jag här borta förutom Victor. Jag har även svårt att tro att folk skulle våga chansa så mycket i livet, våga lämna sin trygga punkt och att helt handlöst kasta sig ut där.

Jag träffade en gammal arbetskamrat förra sommaren i Västerås när jag var ute, full och spydig frågade han vad jag gjorde här nere egentligen förutom att shoppa för Victors pengar. Jag orkade inte ens försvara mig utan frågade bara om han fortfarande jobbade kvar på McDonalds. Ja visste gjorde han det, han var inne på år 12 nu. På samma resturang i lilla Västerås. Jag säger inte att det är något fel på det, men döm inte mig som hittills har bott i fyra olika städer, jobbat på fem olika jobb och som precis har startat upp ett eget aktiebolag.

Jag kommer att bli en affärskvinna, en som försörjer sig själv och sin familj. I framtiden kommer jag kunna köpa en extra fin present till Victor precis som han gör till mig. Men inte just nu. Just nu försöker jag att varje dag att göra någonting utmanade. Jag mailar och pratar i telefon med stora företag. Jag vet hur man är socialt kompetent och jag tvivlar aldrig på mig själv eller min egna kompetens. Och om vi gör slut om fem år då? Ja, då gör vi det. Och då klarar jag mig ändå, för jag är jag. Och jag kan allt.

Det kanske petar folk i ögonen men att påstå att jag ger upp allting här i livet och inte gör någonting för att växa är bara ett påhitt. Hade jag inte träffat Victor utan bott i Västerås just nu (vilket aldrig hade hänt men vi leker med tanken), jobbat på något jobb eller haft en utbildning så tvekar jag starkt på om jag hade vågat köra det race jag kör nu och tro på mig själv så mycket som jag gör idag.

Det livet som man "ska" leva har aldrig varit någonting för mig. När jag var liten drömde jag inte om hus, Volvo och hund i Västerås. Jag drömde om London och om New York. Jag drömde om kläder och såg mig själv springa runt bland olika möten, driva mitt egna företag och vara min egna chef. Utan Victor hade jag ändå inte bott i Sverige nu, jag hade ändå inte varit färdigutbildad och jag hade ändå inte haft ett måndag till fredag jobb. Jag hade varit på vift någon annanstans och folk hade stört sig på det med.

Ta inte mitt sätt att leva eller min positivitet för en svaghet, att jag skriver på ett skämtsamt sätt om det här livet betyder inte att jag är dum och naiv. Tvärtom. Jag vågar faktiskt. Jag vågar göra läskiga saker varje dag. Jag hamnar i konstiga situationer nästan varje dag. Att gå ensam på en stor fotbollsmatch och träffa "legender" kräver någonting av en om man inte vill stå där som en grönsak. Att ensam lära känna en främmande stad i ett helt annat land kräver någonting av en. Att köra bil ensam i en stad som Lissabon kräver någonting av en. Att ta för sig trots att man är en ensam utlänning kräver någonting av en. Att våga tro så mycket på sig själv kräver någonting av en.

Så här kommer en spark i baken till alla er som är fast i mellanmjölkstänket. Ge er ut i världen. Testa någonting nytt. Försök lära er ett nytt språk och träffa nya människor. Livet är för kort för att leva efter normen bara för att man borde, livet är inte jobb. Jobb är inte livet. Livet är för kort för det. Och till er som vill leva ett sånt liv, det är helt rätt om det gör dig lycklig, men döm inte mig för hur jag väljer att leva mitt liv.

Sen vill jag tillägga att jag har en stor respekt för alla de människor som krigar sig genom livet, som har det tufft ekonomiskt och inte får ihop vardagen. Men det är en helt annan fråga än det här. Jag förstår att alla inte har möjligheten att göra så som jag gör, men jag tror även på att vilja och att våga drömma tar en väldigt långt.