Idag är det två år sedan vi blev sambos jag och Victor. Jag minns att jag grät så mycket hela morgonen och åt en avskedsfrukost med mina bästa vänner. Sen körde min mamma och hennes man oss till Arlanda. Att det redan har gått två år, de kanske mest jobbiga åren i mitt liv men i särklass de bästa. Då åkte vi till hans ungkarlslya i en förort i Lissabon, i samma område som hans träningsanläggning ligger. Påminner om en liten by, där gamla män satt på det lilla torget hela dagarna, en liten butik med matvaror och några små fik. Snabbast sättet att ta sig in till Lissabon var med båt. Lägenheten var möblerad och såg ut som en liten bunker, vi kan skratta så mycket idag åt hur vi bodde och levde första halvåret. Vi var såna chillare som tittade serier, bakade, spelade kort eller fia med knuff och åt hemma varje dag. Jag fick inget jobb så jag var alltså hemma i 6 månader utan att göra någonting. Usch vad vi kämpade på. Varje snapchat jag fick av tjejerna i Oslo gjorde att jag började gråta och Victor fick torka bort mina tårar varje dag. Jag målade naglarna varannan dag bara för att känna mig snygg. Köpte inte ett enda klädesplagg eftersom jag inte hade några pengar och inte ville fråga Victor. Vi försökte pynta lägenheten med blockljus från Ikea och med bilder på oss. Nu åker jag hem till vår fina men framförallt personliga lägenhet. Jag har koll på läget, Victor kör på och vi har sån harmoni i livet. Jag vet alla gator och hur jag ska ta mig fram. Vi har en egen bil och vi båda förstår språket. Det ska bli så skönt att komma hem inatt. Till vårt lilla hem.
