Hur börjar man ett inlägg där man ska beskriva vem man är? Jag heter Maja Nilsson, och jag är snart 23 år. Just nu bor jag tillsammans med min pojkvän Victor Nilsson Lindelöf i Portugal, Lissabon. Vi bor här eftersom han spelar professionell fotboll i ett lag som heter Benfica. Jag kan ytterst lite om fotboll men jag kan väldigt mycket om hur det är att leva med någon som gör det, så det är min version som kommer att speglas i den här bloggen. Victor är skitnervös. Hittills har jag använt mig av sociala medier som Instagram (majaenilsson) där jag har valt att visa det finare stunderna i livet med filter och mindre text. Sen har jag använt mig av Twitter (majanilsson) där jag har skrivit tankar som jag har fått upp i mitt huvud eller komiska inslag från vår vardag, från början var det bara en rolig grej för mina vänner eller bekanta som känner både mig och Victor men sen på någon dag fick jag tusen nya följare. Då var jag nära på att sluta twittra och fick mycket uppmaningar från massa olika håll om att jag måste tänka till nu osv, och det är just det jag absolut avskyr. Varför ska jag behöva tänka till bara för att jag är tillsammans med en fotbollsspelare? Jag får väl skriva vad f*n jag vill så länge det inte påverkar Victors fotboll eller karriär. Vi är fortfarande två helt vanliga människor, jag är tillsammans med personen Victor och inte med han som man ser på TVn. Och hör å häpna, jag är faktiskt en helt EGEN person också, som till och med har egna tankar och åsikter. Det här skulle jag kunna skriva en bok så nu måste jag sluta, men men min blogg kommer alltså att bli en blandning mellan dessa två kanaler. Jag har snart bott här i två år medan Victor är inne på sitt femte(?!) år. Hittills har jag försökt hitta min plats här borta, det har varit svårt att flytta från alla sina vänner och familj till ett främmande land och försöka anpassa sig till den nya staden, kulturen och språket. Jag har även pluggat en kurs i portugisiska och nu studerar jag marknadsföring. Allting har gått i perioder, oftast känner jag mig så lyckligt lottad som har träffat mannen i sitt liv och får uppleva nya äventyr jag nog aldrig annars skulle uppleva, men ibland sviker hoppet och man har svårt att komma ihåg varför en själv just är bra. Innan Lissabon bodde jag i Oslo med mina bästa vänner. Jag levde som partysvensk, vi bodde i ett kollektiv och arbetade på samma jobb. Det var kul. Stört kul. Att jag inte får träffa mina bästa vänner varje dag är någonting som alltid kommer vara en stor sorg för mig, men samtidigt har jag genom Victors fotboll fått nya fantastiska vänner så jag antar att allt dåligt för med sig någonting gott. Nu har jag vänner överallt i världen. Oldie but goldie. Jag bodde i Oslo i 1,5 år men jag träffade Victor redan efter några månader så mitt i det glada partylivet blev jag hopplöst förälskad i en man som bodde i Portugal. Vi hade ett distansförhållande och jag flög till honom en gång i månaden i 1,5 år, det kan ha varit det som har bidragit till att jag idag absolut avskyr flygplatser. Jag tänkte skriva ett helt inlägg om hur jag träffade Victor och om vår lilla kärlekshistoria. Här är iallafall en av det första bilderna på oss, ganska exakt tre år sedan. Tur att både jag och mobilkameran har utvecklats. Jag är en tjej med många drömmar, jag är väldigt kreativ och frispråkig. Jag är en känslomänniska, jag har ett hett temperament men kompenserar det med väldigt mycket kärlek. Det är på gott och ont. Jag tror på att vara snäll, att ta vara på de människor man har fått in i sitt liv men att alltid respektera sig själv. Man ska inte bry sig om folk som inte ger en energi och man ska alltid stå för vad man tycker. Man ska vara selektiv. Man ska försöka att vara glad och att alltid göra det bästa av situationen, men det är också okej med dagar då man ligger och gråter i soffan medan man äter kopiösa mängder godis. Jag mår som bäst när jag äter hälsosamt och får min terapi via träning, för att sen klä på mig klackar och dricka rödpang. Jag har till slut hittat en balans i det, någonting som inte är så lätt i dagens samhälle. Jag har tänkt skriva ett helt annat inlägg om det, det är någonting som är viktigt att prata om. Idag har jag äntligen hittat en underbar balans och jag har en fast punkt i mitt liv. Jag har aldrig varit mer kär i min pojkvän, jag känner att jag är på väg någonstans - jag tror på mig själv. Jag har helt fantastiska vänner som varje dag gör mig påmind om vilken tur jag har som hittade just dem, och min familj är och kommer alltid att vara någonting av det bästa jag har. Allting är bra. Just nu. Sen vet jag att livet är en bergochdalbana och det är ju lite av charmen.
