..på kvällskvisten. Torsdagkväll och barnen sover, Victor ligger redan i sängen och jag ska snart ta mig upp för en dusch och sen ska jag också krypa ner. Den här veckan har verkligen varit helt upp och ner för mig och jag har knappt koll på vilken dag det är. Det blir väl så när man börjar veckan på ett annorlunda sätt än en vanlig måndag. Jag sitter i skrivande stund och diskuterar i min släktchatt om årets solsemester. Vi ska för första gången sen vi var små åka på semester tillsammans och det kräver sin lilla planering. Vi har väl kanske pratat om det i fyra månader och sedan dess har det varit fram och tillbaka med allt men NU verkar det som om att samtliga har fått ledigt från jobben och att vi alla kan åka. Så otroligt mysigt och jag är så glad för Ted Louies skull att han i en hel vecka ska få bada och leka med sina sysslingar som han avgudar. Vi åker när Victor är iväg på försäsong så det klaffar perfekt. Grekland här kommer vi, hoppas jag.Imorgon är det fredag och vår nya eventuella barnvakt ska komma och testa att avlasta mig i några timmar. Två timmar närmare bestämt he he, jag har så delade känslor angående det här men jag behöver lite hjälp i vardagen så jag tänkte att varför inte testa. Jag kan ju alltid ångra mig. Som det ser ut nu blir det isåfall två dagar i veckan tre timmar åt gången så det känns inte för mycket utan precis lagom så att jag kan träna och jobba intensivt den tiden. Vi får se hur jag känner efter imorgon, det är så vemodigt och läskigt. Men ibland tror jag också att jag ska klara av precis allting och det gör jag inte så varför inte ta lite hjälp. Francis är ju fortfarande min lilla bebis och jag vill inte känna att han växer upp för snabbt. Men jag tänker att hade jag bott i Sverige hade jag ju tagit hjälp av mamma och svärmor en del så det blir ju lite samma sak. Hon är 23 år och supergullig. Härlig energi och verkar älska barn.Nu ropar Victor! En film i sängen väntar <3.
