Tidigare morse började jag gråta påväg hem från förskolan. Idag var en bra morgon. En mysig morgon. Victor har match ikväll så då går jag upp med båda barnen och ibland är jag så trött så jag bara vill gråta, som igår. Vilket resulterade i en ganska så jobbig morgon för oss alla. Men idag var en sån där bra morgon. När det är harmoni. Mysigt. Fina konversationer och lek. Och jag blir ledsen för jag kan så tydligt känna hur livet springer iväg. Jag är ju en känslig själ och ibland blir bara alla känslor för mycket för mig att hantera. Ofta en blandning av ångest, dåligt samvete och de starka känslorna av kärlek. Francis har växt ur sin första pyjamas och Ted Louies språk har kommit igång på riktigt. Vi pratar om mycket saker och han är en sån fin liten människa. Så när veckorna bara går och tiden går för snabbt drabbas jag som nästan av panik. Livet går för fort. Hinner jag njuta tillräckligt? Stannar jag upp tillräckligt ofta? Njuter jag NU eller tänker jag för mycket framåt hela tiden? Jag har brottats en del mellan mitt dåliga samvete som mamma. Jag kan få dåligt samvete för att jag har förutsättningarna att bara vara just mamma. Jag kan rakt upp och ner sluta med allting som har med jobb att göra och ge barnen 110 % av mitt fokus. Men det skulle ju betyda att jag gör avkall på mig själv. Jag är en driven person som vill mycket i livet och vill komma långt i min karriär. Och jag kan bli frustrerad på mig själv för att jag ens tänker så. Det är inte så att jag för sekund skulle tänka att Victor är en sämre pappa för att han följer sina drömmar. Eller åker iväg på landslag i två veckor, eller försäsong på en månad eller matcher varje vecka. Så varför skulle jag vara en dålig mamma för att jag också vill ha mitt. Jag tröstar mig med att jag den här gången faktiskt förstår och respekterar hur snabbt tiden går med barn. Med första barnet har man ju ingen aning och swish så har det gått två år. Den här gången njuter jag mer. Och dom dagarna jag inte gör det måste det också få vara okej. Det kan ju inte vara mänskligt att uppskatta varenda sekund av varje dag tänker jag? När klockan är 05.20 en mörk tisdagsmorgon och Ted Louie vägrar lyssna på mig och pillar Francis i ögat så att han vaknar han också måste det ju få vara okej att inte uppskatta allting precis just då. Eller som igår när vi båda var så trötta så vi inte visste vart vi skulle ta vägen och Ted Louie vägrar äta sin middag och istället bara skriker rakt ut och Francis är inne på timme tre av att vägra ligga ensam i sitt babynest. Då måste det väl få vara okej att sucka och inte vara den härligaste mamman i stan. Jag njuter så mycket jag kan. Påminner mig själv om att lägga bort telefonen oftare. Ta fram kritor och papper istället för att titta på Hitta Nemo. Vi tar långa bad tillsammans och jag gör mitt bästa. Och dom dagarna jag inte gör det så måste det få vara okej. Och även om jag njuter nu och vill stanna tiden så får vi förhoppningsvis ett långt liv tillsammans jag och min familj, och alla säger ju att det bara blir bättre med åren. Kanske tror jag att det är som bäst nu. Att vi är som lyckligast nu. Fast det bara kommer att bli bättre och bättre. Men just nu. Just idag. Vill jag att tiden bara ska stå still, och jag vill inte att dom här stunderna i livet någonsin ska försvinna. Jag vill uppleva Francis första jul med min familj varje dag. Varje sekund. Vill alltid att Ted Louie ska säga ”tandtjoll” istället för Tandtroll. Vill alltid se han bli pirrig över vart vår nya Elf befinner sig och jag vill alltid kunna lukta och pussa på Francis utan att han säger ”no mamma stop it”. Vill bara stanna tiden. Och hjärtat känns bara så skört idag.
