Hej mina vänner. Jag kan tycka att det är svårt att ha en blogg när livet inte är på topp. Det här hänt lite saker och jag mår väl sådär. Jag kan se så tydligt i mina kanaler när jag inte är på topp, kan även lyssna på gamla poddavsnitt och hör så tydligt när jag är glad och inte - på riktigt. Jag har och har alltid haft känslorna utanpå, en del tycker att det är någonting jag måste jobba på men jag anser också att det är de som gör mig till den jag är. Jag kan inte fejka någonting, man vet exakt vad jag tycker eller hur jag mår, som om att jag har ätit ett piller som gör att jag inte kan ljuga. Men att ha sociala kanaler som man måste underhålla när man mår lite sämre kan bli lite krävande, hur mycket depp orkar ni läsa om eller hur många poddasvnitt om psykisk ohälsa kan man släppa egentligen? Dessutom har jag sett genom åren att folk inte tycker att jag har rätt att må dåligt eftersom att vi lever det livet som vi gör vilket gör att det tar lite mer att skriva hur jag egentligen mår. Sen kommer jag ju på att det just är därför man måste våga prata om hur man mår, så att alla människor förstår att alla har rätt till sina egna känslor och att pengar inte har med någonting som har med ens hjärta eller mående att göra. Eller vem vet, kanske ska jag ge min bror lite pengar så att han kan må bra igen, tänk va om det hade varit så? Jag hade gett honom alla pengar i världen isåfall. Men samtidigt är det ju så fint att komma in här för ni är så snälla mot mig jämt. Blev så varm i hjärtat av alla kommentarer om bilden på mig och min bror, tack för det. Jag ska säga det till honom, han tycker inte om att vara med på bild så jag fick tvinga honom. Och tack för ert villkorslösa stöd och engagemang här inne. Under dessa dagar har jag träffat dessa två bland annat. Jag och Lollo hängde hela förmiddagen i onsdags, snackade skit och gjorde sånt som bästisar gör. Till lunch mötte vi upp Strand och åt lunch hemma hos mig. Så fint det hade varit att alltid få ha det såhär, vännerna runt hörnet som spontant kan ses på en lunch. Avis på alla som har det så. Mamma skickade kort från den lokala tidningen här i Västerås, hon var lite stolt och det blev jag med när jag såg det här. Roligt. Framförallt att bli bedömd efter mig själv och inte efter Victor. Heja mig! Jag, mamma och Albin gick på bio och såg Ted - För kärlekens skull. Kanske en av de bästa filmerna jag har sett och jag och mamma grät hysteriskt en stund, tittade på varandra och började skratta. Se den!! <3 för "en dag utan kärlek är en förlorad dag". Efter det åt vi indiskt tillsammans innan jag kom hem till lägenheten, tände ljus och gick runt och donade och mös med mig själv. När jag känner mig låg accepterar jag ofta att jag gör det och det är så befriande. Att få tycka synd om sig själv. Och att tända ljus, lyssna på musik, gråta, reflektera och tänka efter. Sedan sprang jag milen och fick ut ännu mer känslor. Om någon dag kommer jag att vara på banan igen, det känner jag på mig. Kommer att ha lust att slänga på mig klackar och gå ut och dansa med Malin på lördag - synd att man har vita månader. Och så har jag poddat med Sanna. En timme varje vecka jag får skratta och snacka skit med min bästa vän, det var knappt att vi fick ihop det den här veckan men det gick! Nästa vecka åker jag till henne, John och Nellie och stannar tills lilleman är ute. Åh jag längtar efter både Nelson och honom, tänk jag ska få bli GUDMOR. Fast jag har låtsats vara det till Nellie dessa år också men ändå. Och sedan så har jag legat i den fantastiska sängen som vi har här, blivit glad av tulpanerna som mamma hade köpt till mig och tittat på Netflix med tända ljus i bakgrunden.
