Åh tänk att jag är tvåbarnsmamma nu hörni. Det känns så naturligt och overkligt på samma gång. Jag kommer på mig själv att le och känna den mest totala känslan av lycka när jag ligger i sängen och på min vänstra sida ligger Francis som en liten groda och på min högra ligger Ted Louie i en dinosauriepyjamas. Allting känns så komplett. Så mycket mer verkligt. Hittills så går allting förvånansvärt bra. Jag var nervös i somras och var verkligen beredd på värsta tänkbara. Av någon anledning hade jag nästan bara minnen av dom jobbiga nätterna med Ted Louie i början och den stora bristen av sömn. Men det är så mycket lättare och roligare den här gången. Man är inte lika nervös och rädd eller orolig. Utan Francis, han hänger bara med. Och så varvar vi det med så mycket mys. Och jag njuter varje sekund. För man vet ju med andra barnet, precis som jag skrev om förut, att livet verkligen springer förbi. Så det gäller att njuta nu. Och samtidigt att det är okej att livet fortsätter. Det är så typiskt mig att romantisera livet, tänka att det ska vara på ett visst sätt, istället för att bara njuta av att jag känner mig lycklig. Jag njuter av min bebis. Men samtidigt som jag ibland blir så trött och bara vill vara helt ensam. Och det är okej. Jag fullkomligt älskar att vara mamma till två små söner. Och det kändes så naturligt när Francis kom. Det var klart att det var just han som skulle komma till den här familjen. Den här gången gick jag ju i princip hela vägen. Däremot hade vi bokat in mamma redan i slutet av v.37. Jag var så nervös att vara helt ensam hemma med Ted Louie och att Victor skulle vara i ett annat land så det kändes tryggast att hon kom redan då. Och så trodde jag nog att han skulle komma tidigt faktiskt. Det jag är så glad över med det nu i efterhand är att jag verkligen slappnade av. Jag fick sova ut varje morgon, fick chilla i soffan med magen medan mamma nattade Ted Louie, envisades med tandborstning och lagade mat till oss. Sen kom svärmor hit och bytte av mamma. Så otroligt tacksam över det och att vi har dom två i våra liv. Majmor som Ted Louie säger, en mix mellan farmor och mormor. Så gulligt. Sen kom landslagsveckan och ingen bebis hade kommit än så Victor valde att stanna hemma. Alla är olika men det bästa med Victor är och har alltid varit hans prioriteringar i livet. Och för honom har det alltid varit familjen så vi hade knappt en konversation, mer ett konstaterande om att han skulle stanna hemma tills Francis bestämde sig för att komma. Först blev jag lite stressad men mottagandet var väldigt fint av alla och på en gång slappnade jag av och tänkte att han kommer, när han kommer. Ingenting i världen kan vara viktigare för oss än att vara tillsammans en sån här dag. Så vi hade ett gäng dagar hemma tillsammans. Vi fixade det sista, åt god mat och tittade på serier. Magiska dagar såklart. Det är ju så pirrigt där i slutet. Den 6e oktober hade vi nog alla känslan av att det närmade sig. Vi pratade om det efter att vi båda gjorde onödiga förberedelser helt omedvetet ni vet som att färga ögonbrynen, jag tog en lång dusch och la ansiktsmask. Inte visste jag att jag den natten skulle börja få värkar. Här är jag under dagen och jag var helt övertygad om att magen nog faktiskt var lite låg. Vi åt hamburgare och började titta på Squid Game och när svärmor gick och la sig fortsatte vi att titta i sängen och vid halv ett sa jag att nej nu måste vi stänga av för att jag kommer behöva sömnen, mitt undermedvetna sa åt mig att vila. Och sagt och gjort och klipp till 03 när jag vaknade av första värken. Pirrig låg jag kvar i sängen och blev ganska snabbt stressad för värkarna drog igång med korta mellanrum ganska så snabbt. Vid fyra väckte jag Victor. Det var mörkt ute och en magisk känsla befann sig i hela sovrummet. Nu händer det. Lillebror kommer, äntligen. Vi båda duschade, packade det sista i väskorna, väckte svärmor som gjorde mackor till oss medan vi fixade med allt som skulle med i bilen. Och sen väntade vi på att TL skulle vakna. Det kändes viktigt att få säga hejdå till honom. Han vaknade vid halv sju och det första han säger när jag kommer in i sovrummet är ”när bebis kommer?”. Vilket han aldrig sagt innan och både jag och Victor fick gåshud. Han är ju mitt barn och har nog även han ett sjätte sinne. Sen åkte vi in vid 07. Jag har kommit på det att en sak jag älskar med förlossningen är känslan av att världen stannar av. Både jag och Victor lever ett liv där det är många måsten men när just barnafödsel sker så spelar ingenting någon roll. Och allt pausas. Och det är vår stund. Bara vår. Och jag älskar det. Vi fick ett rum och gjorde en undersökningen nästan direkt. Jag var öppen tre centimer och vi fick stanna kvar, och ganska direkt gjorde dom en hinnsvepning för att sätta igång saker och ting. Vi chillade, åt rostade mackor. Drack Tea. Lyssnade på musik. Medan jag andades igenom värkarna. Och andades in lustgas. Vi fick två helt fantastiska barnmorskor och det är jag så glad över. Tänk så fint det är vilka underbara människor det finns som jobbar inom vården. Kommer aldrig glömma just dom två. Värkarna blev värre och skillnaden denna gången var ju att jag visste vad och hur jag ville ha det. Så när det blev för tungt med bara lustgas sa ena barnmorskan att nu är det nog dags för nästa bedövning. Jag vet inte namnet men jag fick dropp (som vi bestämde redan när jag kom in) och samma bedövning som med Ted Louie och det gjorde susen. Minst sagt he he he. Vid 14 hade jag väldigt ont men vattnet hade inte gått än så dom sprack vattnet på mig och då drog det igång på riktigt ganska så snabbt. En suddig timme gick av mycket värkar och lite tårar från både mig och Victor innan han klockan 15.15 efter mycket smärta valde att titta ut. Herregud. Att föda ut en bebis på 2.7 kilo känns ingenting i jämförelse med en bebis på 3.6. Det kändes som att jag tryckte ut ett eldklot och nu förstår jag nog verkligen innebörden av smärta. Med Teddan upplevde jag inte själva kryssningen jobbig men den här gången, wow, herre. Jävla. Gud. Vad ont det gjorde. Jag minns att dom bad mig vänta på nästa kryssningsvärk och jag bara skrek att jag inte ens kunde känna av det bara för att huvudet som var halvvägs ute var det enda jag kunde känna. Hela kroppen skakade och jag ville bara krypa ur mitt egna skinn. Kunde knappt fokusera på vad som ens hände bara för att smärtan tog över hela min kropp. Men så var han ju där. Lilla Francis som inte hade ett namn då men vi hade nämnt namnet Francis för barnmorskorna så hela förlossningen hörde vi det namnet. Francis var här och det var bland det största i livet. Men det gjorde så ont så jag kunde inte riktigt ta in det. Jag låg och skakade i sängen och hyperventilerade och han bara skrek och skrek så ganska direkt tog Victor över honom i sin nakna famn medan jag låg och försökte ja, överleva he he. Jag trodde, helt allvarligt, att det var ganska illa för jag har aldrig varit så kall i kroppen och jag kunde inte sluta skaka. Smärtan där nere var fruktansvärd. Jag fick en annan typ av bedövning och fick lugna mig en stund. Sen kom det. Den där stunden i livet man alltid bär med sig. Närvaron av en ny liten familjemedlem. Lukten. Pussarna. (Skriken från rummen av andra starka kvinnor i rummen bredvid). Utanför började det mörkna och vi var bara i nuet. Vi tre. Där och då. Lukten. Den lilla kroppen. Kärleken. Och mamma <3. Vi gjorde alla kontroller. Jag bytte kläder och satte på mig trosor med Europas största binda i. Mös lite till och vid 22 fick vi packa ihop oss och åka hem. Vi stannade till på McDonalds och väl hemma fick jag världens största kram av svärmor innan hon såklart hade goskalas med Francis medan vi åt massor av McDonalds. Skillnaden återigen den här gången var att allting var så mycket mer harmoniskt. Lugnt. Tryggt. Vi visste ju vad vi höll på med. Hur man håller en bebis vid liv. Så att lägga sig var fantastiskt. Där låg han lilla Francis. Bredvid oss, och allting kändes så naturligt. Och jag somnade nästan direkt faktiskt och vi sov hela natten alla tre. Morgonen efter vaknade vi av små steg springandes mot sängen och där var Ted Louie med sin farmor, helt redo för att ÄNTLIGEN få träffa sin lillebror. Och det var den vackraste stunden i livet. Att få se mina två söner träffas för allra första gången. "Bebiseeeen, heeej bebiseeen". Livet är så komplett nu. Och jag är så glad att jag fick revansch den här förlossningen, det gick precis som det skulle och jag har enbart vackra minnen från den dagen. Den 7e oktober, 2021. När Francis kom till världen.
