Hej alla fina. Tack för alla era fina ord, det betyder mycket och gör mig varm. Allting känns märkligt just nu, tungt och tomt. Gårdagen var nästan mer sorglig än söndagen. Att ta sig ut i solen och se hur alla andras liv bara är som vanligt, bilar som rullar förbi och cyklande ungdomar. I vår lilla bubbla i helgen var det bara vi, och vår sorg. Jag tänker ofta på hur man aldrig vet hur en främling mår, att alla har sitt, och igår blev det så otroligt påtagligt. Jag har ju inte tagit några andra bilder än privata under helgen så jag har inte så mycket att blogga om. Hela livet har varit på paus sen jag flög hem i torsdags och en del av mig vill bara vara kvar där. Samtidigt som jag ingenting blir bättre av att bara dränka sig i sorgen. Jag är väldigt glad och tacksam över min familj, att vi har varandra i det här. Att vi är så nära. Och alltid har varit. Cancern har han kämpat mot i två år så vi alla har ändå bearbetat det på våra egna sätt och tillsammans kan vi nu försöka fixa även det här. Ted Louie var med Victors familj i helgen så jag har försökt göra kvällarna nu lugna för honom. Det har ju varit konstigt även för honom och jag märker att han behöver landa lite, med mig. Jag önskar såklart att Victor var hemma nu. Att vara ledsen på det här sättet och behöva dra lasset själv känns tungt men är ju såklart nödvändigt. Mest vill jag ha honom hemma så jag får kramas och gråta ut i hans famn. Här ser ni en bild på vad som kan tyckas vara ett ganska så städat hemma men det är grejer exakt överallt. Jag har ju inte hunnit med någonting som att packa upp, tvätta eller städa men det tänkte jag göra lite varje dag nu den här veckan. En dag i taget. Nu ska jag försöka slänga ihop någon middag till mig själv, det blir nog inte mer komplicerat än äggmackor och kaviar. Jag ligger efter med en del jobb så det ska jag bocka av innan jag ska ta en lång dusch innan jag ska somna tidigt ikväll. En dag i taget. Som sagt.
