Onsdag och världens finaste längsta mest underbara dagar har passerat. Det är som om att livet kom tillbaka till en och dom där ensamma kalla månaderna i huset under lockdown är ett minne blott. Jag har njutit av varje sekund här hemma i Västerås. Det är nog bland det bästa med vårt liv. Att vi så ofta får möjligheten att uppskatta saker just för att vårt år är så uppdelat. Jag vet att lika mycket som jag uppskattar detta lika mycket kommer jag att uppskatta att åka tillbaka till England i slutet av juli. Det är onsdag och Ted Louie sover sin nap i skuggan hemma hos svärmor och jag tänkte kika in här och säga hej till er. Jag har massor av bilder att visa er från dagarna hemma som kommer imorgon. Det är ju så otroligt varmt idag så vi åkte hem till svärmor och hennes trädgård. Det blir så svårt att vara inne i lägenheten med Teddan så vi tar oss alltid ut såfort som möjligt. I en perfekt värld hade ju huset och trädgården varit klar nu men nedräkningen har iallafall börjat, alltid något. Vid lunch idag vinkade vi hejdå till Victor som åker till landslagssamlingen idag. Usch och fy. Det här är första året för oss med barn under ett mästerskap och det gör ont i hjärtat. Även om det är så roligt och en sån ära så blir det också en stor uppoffring. Minst en månad ifrån varandra och knappt något semester. En månad ifrån sin tvååriga son är jobbigare än vad man kanske kan tro. Får ont i hjärtat för Victors skull och som jag har gråtit. Men just nu känns det skönt att ha rivit av plåstret och ångesten jag hade i helgen har försvunnit. Först visste jag inte riktigt hur vi ska få ihop det jag och TL men nu känner jag mig helt lugn. Vi är ett superteam och dessutom har jag ju så mycket hjälp här i Västerås. Teddan har inte riktigt kopplat att hans pappa har åkt än men lär nog börja fråga ikväll, min lilla älskling. Nu ska jag njuta av solen. Har saknat er!
