Hej från en trött Maja. Jag har jobbat hela dagen och suttit i möte från tidig morgon till sen eftermiddag. Nu är jag påväg hem och längtar tills jag är hemma hos grabbarna igen sent ikväll. Det är mycket roligt på gång nu karriärsmässigt och jag är så glad för det. Efter en sån här dag så kliar det i mina fingrar och jag vill att allt ska ske NU. Utöver det då? Victor har blivit kallad tillbaka till England så på torsdag går flyget hem. Det är helt klart med blandade känslor. En del av mig längtar verkligen hem, till vardagen (inte för att det är någon vardag nu men ändå), huset och livet där. Ser framemot gröna veckor med löpturer och nyttig mat. Däremot ger tanken av att lämna familjerna mig tårar i ögonen. Främst för att vi faktiskt inte vet när vi ses igen och för att jag såklart har blivit van vid att få träffa dem hela tiden nu. Jag blir mest ledsen för Ted Louies skull och det känns obehagligt att verkligen inte veta vad som kommer att hända nu. Det har varit en sån trygghet att få vara hemma i Sverige nära alla. Men jag är så otroligt tacksam över tiden hemma, vi har ju så många vänner som har varit fast i hemmen sen allt det här bröt ut och inte ens haft chansen att få åka hem till sina familjer överhuvudtaget så jag är så glad över lyxen vi har haft. När vi är tillbaka väntar minst två veckor i karantän, man är tillåten en timme frisk luft per dag men utöver det måste vi vara inne isolerade. Men det är bara att tänka om och det blir vad man gör det till. Tror att det tuffa kommer att bli att säga hejdå till alla men känslan att få öppna dörren till hemmet där borta kommer att vara fin trots allt. Jag har ju mina grabbar. Nu ska jag svara på lite mail sen blir det att logga ut, jag gick upp vid fyra imorse så mina ögon svider och tröttheten smög sig på nu.
