Jag checkade ut igår och sprang på visning och mös med barnen och Sanna istället. Men redan vid 14 möttes vi tjejer från landslaget upp på Haymarket för att dricka skumpa och bli fixade. Det är alltid så roligt att göra det där lilla extra inför ett evenemang och att få både smink och hår piffat. Dessutom är det så himla roligt att vi har blivit ett fint gäng av tjejer som hänger. Inget skitsnack, avundsjuka eller skitsnack bara girlpower och härligt häng. Jag fick hjälp av fantastiska Rossanna Mariano PR som skickade klänningar till England och denna från Jennifer Blom fastnade jag för direkt, så magisk och perfekt för lilla magen. Och med håret körde jag klassiska vågor och med sminket bronze och guld som jag så ofta gör. Jag blev himla nöjd. Vi mötte upp grabbarna på deras hotell och åt middag innan vi direkt därefter tog en buss till Globen. Min första fotbollsgala så jag var taggad. Och det är svårt att inte ha det roligt med dessa! Här är en bild från galan på mig och Sannis <3 så tacksamt att få dela detta men en bästis, tänk alla minnen vi kommer ha när vi är gamla och grå. Och sen började gråtfesten. Jag visste ju om att Victor skulle vinna Guldbollen men det slog nog oss båda när han väl gick upp på scenen. Förra veckan köpte jag hem blommor och bokade bort på restaurang för att fira. Jag har varit väldigt tagen över hans pris och har velat skrika ut till hela världen vad som har hänt men jag lovade dyrt och heligt att inte säga någonting så jag har fått vara stolt i min ensamhet. Ganska så fint det också. Och jag vet sen inte vad jag skriva. Stoltheten har fått en ny slags innebörd i mig. Igår såg jag Victor för första gången som fotbollsspelaren och inte bara min man. Jag såg hur hans vilja alla dessa år och hans engagemang har resulterat i han stora framgång och hur allting lönar sig. Att hårt arbete lönar sig. Att ens egna vilja och tro överbevisar allas andras åsikter och agerande. Bara man själv har bestämt sig, så går det. Jag kan skriva en hel bok, om hur han har överbevisat allt och alla. Jag som har fått se allting bakom kulisserna. Men istället för att göra det så väljer jag att bara suga in mig varenda del av inspiration jag finner i honom. Det finns ingen jag vet som har den kämparglöden och hjärnan som honom. Jag har glömt bort det lite mellan allt prat om disk och bebis. Att han ta mig fan är världens coolaste man. Med ett psyke jag aldrig har sett innan och och en vilja av stål. Han har bara bestämt sig och ingenting annat har någonsin funnits i hans verklighet. Att mitt barn ska få ha honom som pappa och förebild är det största som någonsin har hänt mig. Och att jag varje dag få vakna upp bredvid honom och bli såhär inspirerad är ingenting jag någonsin kommer att ta för givet igen. Så grattis till min älskade man Victor, men mest grattis till mig som får leva med honom och ständigt bli påmind om det så många människor glömmer bort. Att alltid vara ödmjuk, tacksam och snäll. Men samtidigt vara målmedveten, självsäker och stark i sig själv. Den kombon är svårslagen men han har det. Alla borde lära av honom. Efteråt fick jag vänta in honom när han gjorde media. Här ville jag bara pussa ihjäl honom och gråta på samma gång. Men det var massa människor runt omkring och han var lite för upptagen med att ta in allting så det fick vänta. Han har aldrig varit sexigare än denna stunden iallafall, det kan jag tala om för er. Efter Globen satte vi oss, jag, Victor, Sanna och John i lobbyn och pratade i flera timmar. Skålade och njöt av stunden. Fint att ha så fina vänner som unnar en all framgång i världen. Det är en ynnest och ingenting vi någonsin skulle ta förgivet. Som Victor sa för inte så länge sedan "vi har våra närmsta och det vet vi, att dom alltid, oavsett vad i livet, bara vill oss väl. Resten skiter vi i". Jag och en liten fullis avslutade kvällen på Max innan vi tog oss tillbaka till hotellet. Avslutade dagen med att skriva till Victor en sista gång. Skrev allt det där jag kände och kanske det man inte säger. Och så grät jag och skickade bild till Victor. Och som om att det inte var nog så la jag mig på magen och kände för första gången riktig aktivitet från magen. Låg länge och bara kände. Det var på riktigt, som om att vår bebis, kände av alla känslor och ville vara med på sitt sätt. Vara med i familjelyckan. Den stunden kommer jag alltid att minnas. Alltid. Och så grät jag ännu mer.
