Det känns som om att jag precis har hamnat i fas i livet när nästa sak sker. Det har minst sagt varit två riktigt krävande månader för oss och det börjar nästan bli lite skrattretande. Alltifrån att Victor gick av planen med tryck över hjärtat, till Francis hjärnhinneinflammation, Corona under nyår och sen inbrott. Jag har faktiskt varit nära en riktig personlig kollaps men har landat i mig själv hemma i Sverige nu och tar en dag i taget. Bloggen och mitt jobb generellt har verkligen tagit sig en smäll men så är det ju ibland, när livet, med allt vad det innebär, händer. Vi alla skulle ha åkt tillbaka till England idag men jag kände mig inte riktigt färdig eller redo för det så vi valde att stanna ett tag till. Jag tror att min själ behöver landa lite så även om det alltid är tungt när Victor åker och vi blir kvar någonstans så känns det nu ikväll, efter att ha städat undan, bäddat rent och nattat barnen som ett bra beslut. Att få vara lite. Landa. Andas. Vara ensam. Tänka. Reflektera. Kanske gråta lite. Träffa våra nära och kära mer. Boka in psykolog.Så nu är jag tillbaka här inne. Igen. Och jag ber återigen om ursäkt för frånvaro, det har bara varit alldeles för mycket i livet vilket jag såklart vet att ni förstår.
