Tänk att 2020 snart är över och att man på något sätt tror att den 1a januari, ja då är det ett nytt år och allt detta är över. Men så är ju inte fallet och om det är någonting jag har lärt mig detta året, och som jag nu, med lite distans, kan se att jag verkligen behövde, var att lära mig att acceptera en situation och att allt inte alltid blir som man har tänkt sig. Ni vet, ställa om hjärnan, tänka om. Ställa om. Jag är och har alltid varit en person som föreställer mig saker, drömmer, visualiserar och vill gärna att det ska bli på ett visst sätt. Jag kan ju gråta en julaftonskväll bara för att dagen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, gräma mig över att någonting kul har blivit inställt eller tänka om en sak hundra gånger bara för att det inte blev, ja som jag hade tänkt. Men det här året har ju verkligen fått en att vara tacksam över det man har och vara nöjd med situationen som den är. Och att främst tänka om. Idag, den 18e november så är jag inte ens inställd på att denna lockdown är över den 4e december, det känns lönlöst att tro att jag den 5e december få gå till gymmet igen eller träffa mina vänner. Jag tänker att det förmodligen fortsätter till februari. Det kanske låter negativt men tvärtom. Det kanske blir, eller inte, och oavsett vad så är det okej. För jag har inget val. Även om jag igår svor på telefon till min kusin över hur j*vla tråkigt livet är just nu och hur sjukt det egentligen är att man inte längre bestämmer över sitt egna liv. Men trots allt så har ju vi det väldigt bra och att behöva stanna hemma är okej. I mars började allt det här för oss och vi åkte hem till Sverige. Första besvikelsen blev att jag inte fick ha en lanseringsfest för min allra första kollektion någonsin. Jag tror ju på att allt som kan firas i livet ska firas och att just inte få fira det kändes så tråkigt faktiskt. Det var viktigt för mig och det hittills största i min karriär. Kan tänka mig att alla i år som tog examen, fyllde jämt, fick nytt jobb eller liknande känner igen sig. Men vi fick vara hemma länge i Sverige tillsammans, träffa närmsta familjerna och fira lite påsk hemma vilket vi inte har gjort på flera flera år. Sen har det ju fortsatt med upp och nedgångar hela året. Men när vi pratade häromdagen jag och Victor om det här året så kom vi fram till det att det trots allt, varit ett år av eftertanke och att hitta sin egna harmoni i sig själv och i sitt hem. Och att man efter allt detta aldrig någonsin kommer att ta något för givet. Som att få gå hem till sin mormor och äta middag. Sätta på sig klackskor och gå ut på stan med sina vänner. Bjuda hem vänner på tacos. Få gå in i en butik utan en mask som är varm och jobbig. Vara frisk. Veta att sina nära och kära även dom är friska. Jag hoppas verkligen och tror att man kommer att komma ihåg det här, och känslan av lite hopplöshet. Att man inte om några år åker på någon semester, går på klubb eller kramar sin farmor och tar det för givet. April 2017. Lissabon blir först på min lista när man får resa igen. Jag tar med mig att det blir bra allting. Att livet, i såna här situationer blir bra om man tänker om. Och att man aldrig ska ta någonting för givet.
