Jag har länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg om hur jag har upplevt viktresan i samband med min graviditet. Ni som har följt mig länge vet att jag förr i flera år led av ätstörningar, som värst var det nog tre år sedan. Det var när jag googlade ordet bulimi som jag förstod att jag faktiskt hade det och när jag läste alla symtom så fick jag mig en tankeställare. Jag trodde att för att ha en ätstörning behövde man väga 40 kilo och vara grå i ansiktet (jag såg ju inte själv att jag vägde alldeles för lite och faktiskt var grå i ansiktet, men även om jag hade vägt mer och varit normal i ansiktet hade jag haft en ätstörning). Jag hade en bild av hur man skulle se ut och vara för att passa in i det facket och det gjorde inte jag, så att jag hetsåt, kontrollerade varenda kalori och liknande var i min värld inte samma sak som en ätstörning. Idag förstår jag ju att såfort man ens har en negativ tanke, eller kontrollbehov kring mat och vikt så har man en ätstörning. Det är viktigt att komma ihåg det. Att bara för att man utåt sett är "normalviktig" så betyder inte det att man inte kan ha en allvarlig ätstörning. Vändpunkten var iallafall för mig när jag satt där i vår säng i Lissabon och jag var ensam hemma, googlade ordet bulimi och fick upp "symptom". Och sedan läste jag på om alla konsekvenser. Hur håret gick av, musklerna förstördes, tänderna lika så. Det var så mycket mer som påverkades än bara min vikt. Listan var så lång och ni kan läsa den här. Minns att jag äntligen förstod varför jag hade så ont i magen jämt, och alltid så trött. Men det var när jag läste att det kunde påverka min fertilitet som jag bestämde mig. Att jag hellre ville bli mamma, än att vara "smal". Och just för att jag bestämde mig och efter den dagen jobbade på min sjukdom och idag känner mig i princip frisk så känns det ibland som om att jag inte kan prata så mycket om det. För att det inte är rättvist. För överallt läser man att man aldrig kan bli kvitt en ätstörning. Men jag blev kvitt min, och även om det tog ett bra tag, och även om jag då och då (även om det är ytterst sällan nuförtiden) påverkar mig så känner jag mig idag 100 procentigt frisk. Gravid eller inte. Och efter att jag gick ut med graviditeten har era frågor strömmat in om hur jag hanterar min viktuppgång. Ni är så många som kämpar med era hjärnspöken och vill vara lika avslappnade till er vikt som jag är till min idag. För det första så är det ju en stor skillnad att bli frisk från sin ätstörning innan en graviditet och under. Att jag var väldigt lugn och trygg i min kropp innan bebisen gör ju att jag hade en stabil grund att utgå från. Så jag känner inte att jag kan hjälpa med det, hur man ska tänka för att acceptera att man går upp i vikt. Jag känner hur jag fumlar på orden för att jag inte vill skriva något fel. För mig har det varit så att jag knappt har tänkt på vikten eller min kroppsstorlek. Jag har ätit det jag har lust med, råkar det vara coco pops så råkar det vara det. Jag tror att jag redan innan graviditeten levde så kravlöst hela den sommaren, åt och drack vad jag kände för och hittade en balans i det så när jag blev gravid förändrades ingenting. Jag fortsatte bara att lyssna på kroppen, på vad den ville ha och inte. Det enda jag kan säga är att jag är så glad över att jag inte har ägnat en tanke åt min vikt eller kropp under dessa månader. Tvärtom, jag har aldrig varit så imponerad av mig själv som jag är nu. Jag älskar att mina tuttar är så stora att dom inte ens går att kontrollera för dom gör mat till min lilla bebis. Jag har lagt på mig både här och där men vad spelar det för roll? Min kropp gör ett liv. Min kropp skapar mitt och Victors barn. Och jag har aldrig känt mig vackrare fast jag aldrig har vägt så mycket. För att jag tror att jag liksom har listat ut det efter dessa åren, att skönhet aldrig sitter i en siffra eller byxstorlek. Skönhet sitter i allt det andra. I livet. I kärlek. I en själv. Och det är så mycket lättare sagt än gjort att bli kvitt sina hjärnspöken. Jag kan fortsätta rabbla på här om hur fantastisk kvinnokroppen är men det spelar ju ingen roll om man känner som man känner. Jag förstår att det känns hur jobbigt som helst. Jag vet inte alls hur jag hade hanterat min graviditet om jag var kvar i det tankesättet jag var i Lissabon. Jag får kalla kårar bara jag tänker på det. Det måste vara så otroligt jobbigt. Och jag kan inte komma med några tips, för man kan inte rädda någon annan från sin sjukdom. Men kanske ramlar det in fina kommentarer här om hur man kan tänka. Eller så kanske mitt inlägg bara blir som något slags stöd. För jag förstår verkligen hur jobbigt det kan vara. Och att man samtidigt ska finna lycka i att bli mamma måste vara så tufft, någonting jag inte alls kan förstå hur svårt det måste vara. Och därför blir det svårt för mig att kunna skriva någonting bra och hjälpsamt. Några grundstenar tänker jag dock är att du ser till att ha en bra barnmorska, som förstår din sjukdom och som lyssnar på dig. Se till att er partner eller närstående förstår vad som försiggår i ditt huvud, dela dina tankar med någon. Fokusera inte på vikten, det är helt oväsentligt, det viktiga är du och din bebis. Och försök att påminna dig själv om vad som faktiskt är viktigast, och just nu är det livet i din mage som behöver växa och få all energi den kan få. Nu vet jag knappt vad jag ska skriva. Känns som att jag hade kunnat hjälpa till bättre om jag hade varit kvar i min sjukdom, så kanske ska ni inte vända er till mig för hjälp utan enbart för inspiration. Kan jag bli frisk, så kan du bli frisk. Och jag blev frisk för att jag blev det, jag har inget svar på hur eller varför. Men jag minns bara att jag ville bli frisk. På riktigt. Att dagarna av att konstant tänka på träning eller mat behövde vara över. Insåg att mitt liv susade förbi mina ögon, hur solen lös i Lissabon och våra familjer var på besök. Men det enda jag tänkte på var att springa milen och inte dricka det där glaset med vin till middagen. Minns att jag verkligen kände hur jag förlorade värdefull tid. Och när det slog mig att det även kanske skulle bidra till att jag inte skulle kunna få barn så fick det vara nog helt enkelt. Däremot önskar jag att jag hade tagit hjälp tidigare, det finns så mycket hjälp man kan få bara man vill. Så se till att vilja. Eller försök att vilja, så har du kommit en stor bit på vägen. Och glöm inte heller hur bra våra kroppar egentligen är. Och att du, nu som har skrivit till mig, faktiskt är gravid och bär på en liten bebis. Länge leve kvinnokroppen. Och bristningar. Och mörka bröstvårtor. Och kärlekshandtag, och dubbelhakor, och gäddhäng och allt det där. Och länge leve oss som har kämpat, eller kämpar med ätstörningar <3.
