Att bara vara | Maja Nilsson Lindelöf

Hej min vänner.

Det är måndag i England och det börjar bli lite svalare här efter värmeböljan. I helgen svettades vi i 35 grader här och det har badats, ätit pastasallad och slappats i skuggan. Min sommar är officiellt över och idag började jobbet och vardagen igen för mig. Jag veeet att många av er avskyr när jag säger att sommaren är över och det är den INTE, men för någon som mig, som föredrar hösten och rutiner så har jag mer eller mindre bestämt att sommaren är över för mig och min lilla familj. Det känns skönt. Det var en fin och lång sommar. Jag har varit lite här, och lite där. Packat väskan varannan dag, sovit i olika sängar och njutit av semester. Hängt med barnen mer eller mindre varje dag, druckit vin med Victor och hängt med min familj och vänner. Det har varit fint. Sen slutet av maj har jag varit på vift och levt livet med min familj.

Men det har även varit en något intensiv sommar. Hektiskt (som varje sommar, antar att det kommer vara det tills vi flyttar hem? man vill ju hinna träffa alla och njuta av varje sekund i Sverige.) Det har även skett en del personliga förändringar som har gjort mig lite ostabil och sårbar, alla vänner här i England har flyttat och jag har behövt förlika mig med en höst här som kommer vara annorlunda än vad jag har varit van med senaste åren. Det har nästan slängt tillbaka mig till hur jag mådde här första året och det har gjort mig ångestfylld. Jag har känt mig energilös och trött. Känt mig lite låg. Det varvat med MASSA energi och glädje. Så det har verkligen varit upp och ner, i flera månader.

Jag har känt mig omotiverad på jobb (det gör väl alla under sommaren iochförsig) och känt ett stort behov av att logga ut. Vilket jag har gjort. Jag har tillochmed haft tankar på att sluta med allt som har med sociala medier och göra, jag har bara velat vara. Vara Maja. Vara med människor jag tycker om. Bara vara.

Jag har känt mig lite ledsen, och förvirrad. Vem är jag? Vad vill jag? Vad lever jag för liv? Vad är viktigt för mig?

Ibland är ju livet bara så. Och även om jag har haft en av dom finaste somrarna i mitt liv så har känslan av lite oro och ångest varit där. Och det är okej och det som gjorde saker bättre var att bara vara. Jag har nog bara behövt ladda om batterierna. Loggat ut rejält. För att sen logga in igen. När jag bara har varit med nära och kära och inte fått andra intryck har jag känt mig trygg, glad och lugn.

Igårkväll städade jag mitt kontor i flera timmar, organiserade och dammade. Jag la hårmask och ansiktsmask. Tog en lång dusch och la mig jämte Victor i sängen med fläkten på, och sa just det att nu, nu är jag redo. Nu känns det som om att jag är tillbaka. Motiverad, pigg och energifylld. Och så hade jag nog inte känt om jag hade kört på i samma tempo under sommaren. Sommaren är en tid för vila lika mycket som allt det roliga. Och det här året behövde jag vila hjärnan och det har jag verkligen gjort. Jag har vaknat varje morgon lugn och inte alls stressad över massa måsten. Tagit dagen som den kommer och låtit jobbtelefonen ligga inne i sovrummet hela dagarna. Jag har verkligen varit i nuet.

Så med det sagt så har ju även bloggen fått vila. Tajmingen det här året har ju inte varit bra med bloggen. Först mammaledig, sen bebis, sen en vår med lite jobb och ännu mer bebis. Sen en sommar av avkoppling och mental utrensning.

Men jag har saknat er, och nu är jag redo att prata här inne igen. Och jag kan se på siffrorna att ni har varit många många som varit här inne under sommaren och velat prata med mig också. Så hej på er, jag hoppas att er sommar har varit fin, och att ni är redo för sensommar och höst här inne med mig.