Nu börjar det närma sig. En evighetsväntan börjar nå sitt slut. Ena sekunden känns det som om att jag har varit gravid i fem år, att det är ett annat liv sedan jag gjorde det där testet i vårt badrum i Västerås i augusti. På ett annat sätt känns det som om att jag har varit gravid i fem minuter. Innan jag blev gravid och när jag var i vecka fem, sex tänkte jag att nio månader är en evighet. Men det är de absolut inte. Som jag känner just nu så hade jag klarat av att vara gravid i nio månader till, men det är också för att alla alltid har sagt att man är så less i slutet. Och även om mina hormoner är överallt och saker och ting känns tungt så är jag inte less. Jag älskar min mage, jag älskar att pyssla och dona, jag älskar lugnet, jag älskar dagarna med Victor, i vår lilla bubbla. Jag går inte runt och tänker att åh nu får det räcka, jag går istället runt och tänker att åh hoppas jag hinner med det här och det här nu innan bebisen kommer. Jag tittar på magen och vill föreviga den, klappar och myser. Stolt. Glad. Vill stoppa tiden på ett sätt. Samtidigt som längtat till mitt barn har tagit över hela mig, vill ha X på mitt bröst nu, vill lukta, pussa och prata med hen, vill vara mamma på riktigt nu. Mitt i allt det här så känner man även en slags sorg. Eller iallafall jag. Det är slutet på en era, och någonting nytt kommer att börja. Vilket är fantastiskt. Det största i livet. Men jag sörjer också lite att åren utan barn med Victor är över, förberedd på år av något mindre sömn och prat om bajs istället för öl och utekvällar tillsammans. Vår tid med fokus på bara varandra går ju över till någonting annat nu. Sörjer vår tid som aldrig kommer igen. Fast jag vet ju att den gör det, fast på ett annat sätt. Ser tillbaka på våra år som en saga, och är så glad över att vi fick sex år tillsammans där vi bara kunde vara unga och kära. Inga måsten utan bara kravlös kärlek. Det är bland de finaste jag vet med vår historia, hur allting har tagit sin lilla tid. Dejtandet, att bli sambos, för att sedan flera år senare förlova oss och gifta oss. Och tillsist skaffa familj. Glad att vi har så många minnen innan bebis som vi kommer att kunna berätta för hen om sen. Och jag hoppas att vi ser till att inte glömma bort oss i det här, att vi fortfarande kommer ihåg att vi är ett ungt gift par som tycker om att pussas, dricka rödvin och ser på varandra som partners och inte bara som mamma och pappa. Sörjer även att min första graviditet nu snart är över. Att känslan av att bära mitt första barn snart är slut. Det är de häftigaste jag har varit med om. Att få skapa det här bandet med min lilla människa som jag föralltid kommer att älska. Att få känna dom första sparkarna är en av mina vackraste minnen eller få se min kropp förvandlas och se hur mitt barn har vuxit där inne har varit så häftigt. Kommer alltid minnas vårt första ultraljud, när jag var i vecka tio eller så och vi fick se en liten liten människa där inne. Jag och Victor blev helt tysta. Och bara tittade. Så overkligt. Och stort. Sörjer men är ju såklart även så tacksam över att jag ens har fått uppleva det här men det vet ni. Jag tror bara att det är ganska vanligt att man även sörjer att det är över, det känns även så märkligt att min mage snart är borta, att jag bara är Maja igen. Men nu ska jag bli mamma. Någons mamma. Jag ringer ju min mamma kanske en gång om dagen och utan henne vet jag inte vad jag skulle göra. Och nu ska jag bli den personen för någon. Den man ringer och förväntar sig ett bra svar av. Den man vet alltid svarar i telefonen och ser till att saker och ting löser sig. Den man tyr sig till. Den man vet alltid är där. Den man tycker lagar godast mat i hela världen. Den man finner tröst och värme hos. Så läskigt och stort, vilket ansvar jag kommer att få över en natt. Men så glad att jag delar allt det här med barnets pappa. Han kommer att bli den bästa pappan i hela världen. Och är glad över att vi delar på det här gigantiska ansvaret. Att skapa den bästa lilla människan. Jag har så länge älskat barn. Varit den i alla sammanhang som har frågat om jag får hålla någons barn och Nellie och Mason har blivit som mina egna. Victor har varit likadan, alltid älskat barn. Och nu ska vi få vårt alldeles egna. Jag ser så mycket framemot att få se den lilla människan. Hur hen ser ut. Får den min eller Victors näsa och tår? Kommer hen ha hår? Hur kommer personligheten att vara? Som sin mamma med ett hett temperament och som alltid pratar lite högre än nödvändigt, eller som sin pappa? Mer lugn, eftertänksam och harmonisk. Jag är så nyfiken på det så jag nästan spricker. Dagdrömmer om när hen är två år och börjar prata med oss, hur roligt vi kommer att ha då. Vi satt och la pussel för ett tag sedan en kväll och skrattade åt att vi om några år kommer höra rörelser från övervåningen och sen en rufsig unge i pyjamas smyga ner för trappan med sin snuttefilt. Längtar efter alla minnen vi kommer att få. Längtar efter livet med dom här två människorna. Så även om tiden har gått fort och jag egentligen inte känner mig klar, så är jag så redo nu. Att få träffa mitt barn. Och att få bli mamma, och att få se Victor bli pappa, och att vi blir en liten familj. Vi mot världen. Så tacksam över den här graviditeten, och att jag alldeles snart är mamma.
