En återkommande fråga i min frågestund var hur det känns att flytta till England. Jag har klurat en hel del på det där och kom på att jag inte hade ett bra svar på det. Eller jag har ett bra svar men jag är lite rädd att det ska låta töntigt. För mig är det jobbigaste att det tar så lång tid innan man känner sig hemma. Jag hade precis hittat den bästa nageltjejen i Lissabon. Jag visste att den gröna mjölken smakade bättre än den blåa och vilket smör som inte enbart smakade margarin. Jag visste hur gatorna såg ut och vart man kunde hitta den bästa pastan i stan. Jag kände staden. Jag var ett med staden. Och totalt tog det mig två och ett halvt år innan jag blev det. Nu är jag iochförsig både äldre och klokare, jag frågar mig lättare fram nu och tar för mig mer. Men ändå. Det är små sakerna i vardagen som blir jobbiga. Att hitta en frisör exempelvis. Kan låta så enkelt. Men det är jobbigt. Jag är en vanemänniska, och jag tror att de flesta av oss faktiskt är det så en sådan liten grej gör det jobbigt. När man dessutom dubblar det med kanske 50 andra saker man måste klura ut, så blir det tufft. Just nu känns det som om att jag aldrig kommer att våga kör bil på vänstersida själv och att jag överhuvudtaget skulle ta mig in till stan själv från vårt hus finns inte på kartan. Jag vet att jag kommer sitta hos någon frisör och gå därifrån med blått hår och jag vet att jag kommer gå vilse i mina nya kvarter. Förmodligen kommer väl telefonen dö också och regnet ösa ner på mig samtidigt som jag försöker hitta hem igen. Till mitt nya hem. Hemmet som nu ska bli vårt hem på riktigt. Men jag vet att det löser sig. Jag fixar det hur lätt som helst. Men jag vill redan vara där. Vill veta hur vår matbutik ser ut och vilken mjölk som är godast. Jag vill veta redan nu, vilket smör som smakar mest likt Bregott. Jag vill inte behöva lista ut allt det när jag har så många andra saker på gång. Förstår ni vad jag menar? Eller låter det bara återigen som årets i-landsproblem. Då får det väl göra det, men alla ni som någonsin har flyttat till ett nytt land förstår nog, iallafall lite, vad jag menar. Letade lite i arkivet och hittade bilder från vår andra gemensamma lägenhet i Lissabon. Så gulligt att se tillbaka på. Det här året var väldigt bra för oss. Jag började plugga portugisiska och Victors storebror bodde hos oss ett tag. Det kanske inte ser så mysigt ut men det här var min favoritlägenhet. Så många middagar ute på balkongen med tända ljus och rödvin. Jag mådde så himla bra då och vi hade precis kommit in i livet som sambos i Lissabon. Vi hyrde lägenheten möblerad och en vägg var liksom orange(?!), så vi gjorde det bästa av situationen. Kommer alltid att minnas den här tiden med väldigt mycket kärlek. Many of you asked when I had my question time how it feels to be moving to a new country. I have been thinking long and hard about that but it´s difficult to answer. I know the answer but I am afraid that it´s gonna sound silly. The hardest part about moving like this is that you have to start all over again. It´s the small stuff that become so big. I knew Lisbon. I knew where we could find the best food in the city and which milk to buy from the supermarket. I knew the streets and how much a cab ride would cost. I knew the streets and I knew my home. Because that´s what´s happens after almost three years in a country. It becomes your home. And now we have a new home. And I have to figure out how to drive on the otherside of the road. I have to figure out which hairdresser is the best in Manchester and where I can buy grocery. It have to find my way around again and that takes time. And the problem now is that I have so many other things going on that I don´t really have the time to figure that all out. I just want to fast forward one year from now. I know everything will be fine, I just want everything to be fine now. The pictures are from our second home together in Lisbon. I loved that apartment even though it doesn´t look so amazing it really was. Will always remember that time in our lives.
