Idag vid lunch har jag skypemöte med min psykolog, det blir ju första gången efter att vi sågs i Västerås och jag är lite nervös. Jag och Victor låg och pratade igår och jag sa det att det känns så jobbigt med ett samtal idag för att jag mår ju bra nu. Ångesten är i princip borta och det finns ingenting i mitt liv som jag känner att jag vill ta itu med. Hon bad mig nämligen ta upp två eller tre saker jag känner att jag behöver prata om eller jobba med och såhär på rak armen kom jag inte på någonting. Men så sa Victor det igår att det är ju när man mår bra som man måste fortsätta gå (och jag känner mig själv, jag har en del att "ta tag i" och har behövt i flera år och jag har ju bara gått på ett möte). Jag antar att det är som med allt i livet, bara för att man är stark och kan springa långt så kan man ju inte sluta att träna. Då blir man ju svag igen. Jag antar att det bara skrämmer mig att sätta mig där med egentligen ingenting att ta upp med henne och att jag efteråt förmodligen kommer att ha tagit upp grej efter grej. Och jag vet ju att det är de svåra med ångest och psykisk ohälsa, bara för att jag mår bra idag, behöver inte det betyda att jag gör det imorgon igen. Tanken med att jag har tagit hjälp är ju att leva ett liv fritt från ångest hela året och inte bara i perioder. Det bestämde jag mig för när jag blev gravid att jag inte vill att mitt barn ska ha en mamma som mår dåligt. Så för hens skull ska jag fortsätta gå nu tills jag är kvitt min ångest och mina hjärnspöken för gott. Det sa hon förresten sist, jag berättade att jag läser överallt att man alltid måste leva med ångest. Att man inte kan bli kvitt den. Då sa hon bara "varför då?, det tror inte jag". Och det lilla var så skönt att få höra. Att en psykolog sa att man kan bli kvitt sin ångest. Och kanske bidrog det till att jag idag inte har den där grova ångesten, för att jag fick höra att man kan bota den. Några grejer jag vill ta upp som inte känns så jobbiga men som jag ändå vill ta tag i är att jag aldrig kan tillåta mig själv att sova ut, vaknar jag till vid 06 så får jag någon slags ångest så jag måste gå upp och "ta tag i dagen". Börjar jobba nästan på en gång och dricker kaffe. Jag vill bli något mer obrydd. Min karaktär är ju att vara väldigt driven och ambitiös och det vill jag ju såklart inte ändra på men jag vill ändå bli lite mer som Victor, kunna slappa när jag kan. Kunna mysa. Kunna "unna mig" att ligga kvar i sängen till nio iallafall en dag i veckan. Det låter kanske som ett i-landsproblem men att ha behovet att varje dag vakna och på en gång behöva prestera blir jobbigt i längden. Jag minns inte senast jag hade en dag där jag inte kände att jag behövde fixa och ordna grejer såfort jag vaknade. Att bara ta en morgonkaffe utan min dator och jobbmobil finns inte i min fantasi, och det betyder inte heller att jag är stressad. Det är mer bara behovet att prestera som jag vill bli av med. Jag vill även ta upp mitt behov att älta saker. Och hur jag kan bli manisk. Får jag en tanke om någonting jobbigt så låter jag det äta upp mig exempelvis hela kvällen. Jag kan inte släppa saker. Eller tänka att "äsch nu blev det så, skitsamma". Det ska bli intressant iallafall och jag älskar hur jag har lärt mig saker om mig själv och livet det här året. Jag kommer helt klart se tillbaka på det här året som ett av de viktigaste i mitt liv. Bara insikten att min ångest är känslor har lärt mig mer än vad ni kan ana. Så det ska bli lärorikt och se vad jag har lärt mig efter flera möten med min psykolog. Tänker såklart uppdatera här inne om det, vet att ni är många som är intresserade.
