Att hamna utanför | Maja Nilsson Lindelöf

Hej fina Maja. Jag har precis blivit mamma till en liten pojke och livet är så fint på många sätt, men; Jag är relativt ung, i mitten av tjugoårsåldern och jag är den enda av mina vänner som har fått barn och jag bor även utomlands på grund av min mans jobb. Så kanske lite som du när du fick Ted-Louie. Så till min fråga. hur hanterade du att vara "utanfor"? långt ifrån vänner och familj, och när du äntligen får komma hem till Sverige, har du barn istället för att kunna vara med dina vänner som tidigare? Jag älskar att vara mamma, men jag är så rädd för att bara ramla ut helt, då ingen av mina vänner är i samma livssituation och jag bor så långt bort. Vill bara veta vad du tyckte om det här när du fick Ted. och hur lyckades du komma in i livet som mamma? Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här frågan. Men bara få läsa dina tankar om att skaffa barn tidigt och kanske som en av de första av dina vänner. tack för att du är en sådan stor förebild!

Hej <3 Vilken stor och viktig fråga! Jag tror att många känner igen sig i dom tankarna. Dels är det de stora att få barn när ingen annan nära har det eller ens är i tankarna. Och så är det just distans-biten som är jobbig.

I vår värld, fotbollsvärlden, skaffar relativt många barn ungt. Alla mina nära vänner från landslaget hade barn och flera i laget här. Däremot har inga av mina bästa vänner barn än och det är någonting jag såklart längtar efter men aldrig upplevt är ett problem. För dem visar alltid engagemang och förståelse över mina barn. Jag hade inte kunnat ha kvar relationer om den andra skulle låtsas som om att mina barn inte fanns. För mig är det viktigt, såklart, att ibland få höra "åh vad länge sen jag träffade barnen" eller exemplvis varje gång jag pratar med Malin frågor hon om hon får prata med Ted Louie. Det gör mig varm. För det betyder ju att mina barn fortfarande kommer att ha en relation till mina vänner, även om dom lever ett annat liv, långt ifrån oss.

Märker man däremot att ens vänner som inte har barn börjat distansera sig eller inte visar något engagemang så tycker jag att man ska fundera på vad för slags vänner det är egentligen. Jag menar inte att man måste prata om ens barn varje samtal man har eller umgås i timmar med barnen närvarande men självklart ska engagemanget vara där. Annars skulle jag aldrig ha kvar den kompisen i mitt liv. Ibland är man på olika stadier i livet och det är okej. Kanske hittar man tillbaka senare men för mig blev det väldigt svart och vitt när Ted Louie kom. Jag ville enbart ha härliga människor kring oss som faktiskt bryr sig om både mig, och mitt barn. Inte bara delen av mig när jag kan ses på en vinkväll eller en dag på stan.

Med barn, och desto äldre man blir, upplever iallafall jag att man hittar nya relationer som funkar bra just nu i livet. Jag vill umgås med människor som förstår mig och som känner den Maja som jag är idag. Och jag har fått flera relationer senaste åren som jag vet att jag kommer ha kvar länge i livet. Riktiga relationer. Dom vet nästan allt om mig. Och bryr sig om mina barn och mitt liv. Så jag tänker att kanske får du se hur allting utvecklar sig med dina relationer hemma? Och kanske ska du våga ta dig ut och lära känna nya människor där du bor. I samma livssituation. Oavsett om man blir bästa vänner eller bekanta så är det alltid härligt med nya människor i ens liv.

Våga tro på livets gång. Och kom ihåg att det är helt naturligt att känna sig orolig. Mycket förändras när man får barn och det blir väldigt speciellt när man dessutom bor någon annanstans. Fokusera på dig och din familj. Våga kolla utåt och lär känna nya människor. Våga lita på att det blir bra.

Jag, i Lissabon, 2015! Mitt andra år i Portugal.

Fomo kämpade jag mycket med förr men eftersom att jag flyttade till Portugal, från alla mina vänner och familj, när jag var 21 år så fick jag lära mig att hantera dom känslorna ganska direkt. Alla umgicks hemma, det var fester och jag var aldrig med. Det var skitjobbigt. Och det var okej att det var det. Idag minns jag inte senast jag kände fomo. Jag tror att jag är så van i att inte vara med på alla sammanhang. Jag lever mitt liv här. Med min familj. Med mina nya vänner. Och jag är lycklig. Sen har jag mina starka relationer hemma och när vi ses så är det fantastiskt. Och då njuter jag varje sekund. Men avståndet eller våra olika liv påverkar inte mitt riktiga liv här. Även om det såklart i perioder är väldigt jobbigt. Men så har jag nog lärt mig leva med det. Och det kommer du också att göra. Och du kommer att hitta din roll som mamma. Och din roll i er miljö där ni bor ni. Det kommer att bli bra. Även om det känns väldigt jobbigt just nu.

Lev ditt liv. Där du är. Livet är nu. Och ska inte kretsa kring någonting som är kvar hemma när du faktiskt vågat ta dig ut på nya äventyr.