Hej mina vänner. Måndag och den här veckan tänkte jag komma tillbaka till livet igen. Eller jag kommer njuta av bebisbubblan så länge jag kan MEN behovet att ha på sig vanliga kläder och jobba lite lite lite har kommit. Så jag ska skriva ihop min förlossningsberättelse till er sen kör vi på som vanligt igen, med inspo, veckans fråga, kollage och ja, hela köret helt enkelt. Våren kom hit och likaså våra utemöbler så vi njuter av dagarna i solen. Så magiskt att få slänga på sig en jeansjacka och solbrillor och känna värmen av solen i ansiktet. Vi fick åka in till sjukhuset igen då han hade gått ner i vikt efter förra besöket av barnmorskan. I fredags var han nere på 2.5 kilo så vi åkte in och gjorde blodprov för att se att allting var okej. Han har ju vägts fel flera gånger och det har slarvats lite med att dokumentera hans vikt vilket gör oss så arga, sista gången vi var inne var jag som en björnmamma som var aggressiv mot allt och alla.Känner att allting har blivit fel från början. Att vi ens fick åka hem samma dag från BB gör mig arg, med en för liten bebis med gulsot. En gång när vi åkte in till sjukhuset vägde dom honom till 1.5 kilo :)))))))) Jag och Victor fick PANIK medan barnmorskorna lugnt sa att oj ja vi får se vad hans födselvikt var. Efter en stund vägdes han om och ojsan dom vägde visst fel, att man inte som barnmorska ser med blotta ögat att bebisen inte väger 1.5 är för mig ofattbart. En natt spenderade vi på sjukhuset utan att dom ens vägde honom eller gav honom UV-ljus enbart blodprov. Dagen efter fick vi åka in igen till ett annat sjukhus och där såg dom att han var uttorkad och hade gulsot och behövde läggas under UV-ljus och få i sig ersättning på en gång. Och allt detta samtidigt som personalen har sagt gång på gång vart vi än har åkt in, "OHH he is so tiny". Ja visst är han och det kanske är nått vi ska kolla upp. Ja så saker och ting har helt enkelt gått sådär och det som har varit A och O är ju hans vikt, hade han fått i sig tillräckligt med näring hade ju allting blivit bättre. Jag har känt mig väldigt ledsen över det här med amningen. Nu har det sjunkit in lite hos mig och jag har förstått att förtidigt födda barn och speciellt så små som Teddis har svårt att suga ordentligt. Han somnade vid bröstet första veckan vilket jag trodde var ett tecken på att han var mätt och nöjd medan jag nu inser att han somnar ju för att han är för trött för att fortsätta suga. Det har varit en otrolig känga mot självförtroendet. När min mamma var här och han bara var fem dagar gammal gav Victor honom ersättning medan jag satt bredvid och grät. Att jag inte kunde ge mat till mitt barn kändes fruktansvärt. Att även få höra från höger och vänster att man verkligen borde amma för att det är bäst för barnet har såklart även det påverkat mig. Att mitt barn inte fick i sig ordentligt med näring pågrund av det gör mig förbannad. Okej att amning är bra, men nu blev det ju nästan farligt för att jag enbart fick höra att man ska "kämpa på" och "fortsätta ge bröstet" och "man kan absolut inte blanda flaska med bröst för då slutar dom att ta tutten". Han orkar ju inte äta tillräckligt från bröstet, så vad mer ska jag göra. Det har varit väldigt jobbigt om jag ska vara ärlig. Och gör mig arg och ledsen att man som mamma ska behöva höra från allt och alla att man ska amma och att det är det bästa för barnet. En lycklig bebis och mamma är väl det som är det bästa för barnet och jag är glad att jag trots allt insåg det relativt snabbt och släppte det dåliga samvetet. Nu när han sist bara vägde 2.5 kilo efter två veckor fick jag nog. Nu spelar det ingen roll vad någon säger om vad som är rätt och fel, det viktiga är att han får i sig mat. Så nu varvar vi mellan bröst och ersättning. Han är fortfarande för svag för att få i sig tillräckligt från mig, vi kan amma i fyra timmar (då jag får väcka honom mest hela tiden) och trots det äter han ersättning efteråt. Jag pumpar och kämpar på men nu fick det bli såhär och det känns så himla bra för mig och oss. Och börjar han inte bli starkare och äta mer från mig så får det bli så att han bara får mysa med amningen och få i sig maten via ersättning. Tycker det är så synd att det är såhär, jag visste och har hört att det är en hets kring amning men har aldrig reflekterat över det innan. Att man som mamma ens ska behöva höra och ta hänsyn till andras åsikter eller av barnmorskor som ska vara professionella. Att man ska känna sig som en sämre mamma för att man inte kan amma (eller om man helt enkelt inte vill, även det måste börjas accepteras). Att man får sämre kontakt med sitt barn för att man inte ammar. Så därför tänkte jag dela med mig av det med er, så vi kan sluta sitta och gråta samtidigt som vi ger ersättning, det viktiga är att våra barn får mat, och det är tur att vi bor i länder med rent vatten så att det fungerar precis lika bra som bröstmjölk. Är chockad över känslan det här gav mig och innan han kom hade jag tänkt att jag självklart ville amma och att det skulle flyta på naturligt för mig, och så blev det tvärtom för mig och det har gjort mig så ledsen min första tid som mamma. Men tack vare alla personer kring mig, exempelvis Sanna, Victor, mamma och svärmor har jag insett att vara en bra mamma inte ligger i min bröstmjölk. Utan i allt det andra. Nu ska jag ta mig en dusch och sen tvätta ur hans nappflaskor från inatt <3.
