Och så var man hemma i Manchester igen. Jag har faktiskt lite semesterblues idag. Jag stängde av alla notiser på min telefon och öppnade Whatsapp en gång under hela resan. Instagram uppdaterade jag men jag la upp bilden och sedan lät jag det vara. Befrielsen. Insikten i vilken tid det tar att alltid vara tillgänglig. Jag har just nu 30 konversationer på Whatsapp att ta tag i och 45 mail. Dessutom en del viktiga missade samtal som ligger där och lyser rött på telefonen. Jag fick mersmak i Paris, att bara vara i nuet med Victor och inte bry sig om vem som försöker få tag i en eller att man måste få upp någonting här på bloggen. Att bara få vara. Jag vet ju att det bara är det här "första dagen tillbaka från semestern" känslan (jag hopppas iallafall det) men att lägga ner allt med sociala medier har aldrig varit mer lockande och att leva ett annorlunda liv. Suga in livet. Det blev så tydligt när vi satt på en uteservering första dagen och jag försökte för mitt liv ta den bästa bilden på pastan jag hade beställt in. "Jag ska göra tips i Paris på bloggen så jag måste få bra bilder". Och så insåg jag när Victor bad mig att lägga ner kameran för tredje gången att han hade ju helt rätt. Där satt vi, solen lös i våra ansikten i Paris och det dracks champagne och åts hummerpasta. Och jag tog knappt in det, för jag var tvungen att ta bra bilder. Jag la ner kameran och i samma stund satt jag telefonen på flygplansläge, ingenting skulle få förstöra mer. Jag blir tillochmed ledsen när jag skriver det här. Hur sorglig den insikten kändes, sorg över att veta att det inte var första gången. Jag hade allt jag kunde begära i livet just den lunchen, men jobbet och det andra tog över. Och det kommer aldrig någonsin att få göra det igen. Jag är nu hemma och har bestämt mig för att frånochmed nu alltid leva mer i nuet. Jag ska vara här och nu, resten får vänta. Att jobba med det här kräver väldigt mycket, bilder måste vara relevanta och jag måste uppdatera i stunden. Det är därför folk följer mig, men nu ska jag hitta mitt sätt att göra det på. Jag lever hellre livet på riktigt än att leva det halvt men iallafall få upp stunden på sociala medier. Jag lever hellre i stunden och riskerar att allting går lite sämre och lite långsammare för mina kanaler. Jag kommer inte längre komma hem från en semester och känna mig stressad över att ni än inte har fått se bilder från Paris, ni kan ju se lite på instagram och nu får det vänta tills i eftermiddag när kameran har laddats färdig. Ni blir ju inte irriterade över det, och även om ni hade blivit det så måste ju jag få jobba på det sättet jag vill och känner är bra för mig. Jag måste ändra hela min syn på det här tror jag. Måste landa i hur jag vill ha mina sociala medier. Det låter ju flummigt nu och är såklart svårt att förstå, jag vet ju knappt själv. Jag är ju också väldigt ny i den här världen och måste hitta mitt sätt att kunna jobba med det, jag vägrar se tillbaka på de finaste stunderna i livet med vetskapen om att fokuset låg på att ha bra dokumentation av stunden. Jag måste förändra någonting för att bli helt lycklig i mitt liv, jag känner det i hela kroppen. Nu ska jag ta mig ut i snöstormen, jag behöver springa av mig lite energi innan jag ska ta tag i inkorgen på mailen.
