Mysigt inlägg, känner med dig! Har en liten fundering, känner du att det eventuellt blev lättare att leva för någon annan, lättare än att leva bara för sig själv? För sitt barn till exempel. Tänker på oss som ibland drabbas av depressioner och nedstämdhet och jag känner ofta att jag inte kan bilda familj förrän jag mår 1000 gånger bättre. Men det kanske inte är den rätta vägen att gå. Familjen kanske är en del av pusslet, eller vad tror du, du har alltid så kloka tankar. Hej <3 vilken bra och stor fråga. Jag minns när jag var gravid och led av så otroligt mycket ångest. Jag slogs faktiskt häromdagen av att det var så himla länge sedan jag hade riktig ihärdig ångest. Ni vet en sån som sitter kvar i varje cell i hela kroppen flera dagar i rad. Jag har ju jobbat så mycket med mig själv sista åren och resultatet av det visar sig verkligen nu. Jag är lycklig och ångesten är inte längre där på min axel varje dag. Jag minns iallafall när jag låg i sängen i lägenheten i Västerås, fem månader gravid och grät som ett litet barn. Grät över att jag snart skulle ha en son vars mamma var ett ostabilt vrak. Att han kommer att växa upp bland ångest och oro och en ibland väldigt väldigt svag mamma. Självklart så är en viss nivå av ångest helt normal men så som jag mådde då gick inte ens att föreställa sig att mixa med att vara en bra mamma. Jag mådde alldeles för dåligt. Där och då bestämde jag mig för att börja gå till psykolog och ta tag i mina problem. För min sons skull. Och för min skull. Då började jag jobba med stora saker inom mig själv och främst upptäckte jag saker i min vardag och i mitt liv som bidrog till ångest. Människor, situationer, känslor. Allt det där. Men att även få bli mamma har hjälpt mig så mycket. Precis som du skriver så fick ju livet en helt annan mening, och framförallt så kunde jag tydligt se vad som fick ta min energi och vad som inte fick göra det. Jag behövde så mycket energi till Ted Louie så jag hade inte tid för massa annan skit rent ut sagt. Det fick vara. Och jag var tvungen att ta tag i dom känslorna direkt. Innan kunde jag gå runt med en tanke länge, en oro eller ett behov av att utrycka någonting jag kände var fel. Idag är jag mindre konflikträdd och tar tag i det direkt. Jag kan tänka att jag vill ha en mysig fredagkväll med min familj så jag ringer det där jobbiga samtalet nu så det är ur världen. Innan hade jag kunnat skjuta upp det hur länge som helst tills det åt upp mig. Idag är jag snäll mot mig själv. Ibland får jag ångest och kan vara riktigt låg och då får det vara okej. Jag tar mig ut på en promenad med honom iallafall, vi badar iallafall, och han får i sig mat, men jag kanske inte är den mest härliga glada bubbliga mamman den dagen. Men vem är det jämt ändå tänker jag. Ångest får inte stoppa en från att bilda familj. Jag tänker att man lär sig någonting hela tiden och växer i sig själv, som egen person och även som mamma. Utan min graviditet hade jag nog inte sökt hjälp hos en psykolog, och utan det hade jag aldrig mått bättre. Så jag har verkligen Ted Louie att tacka för allting. Att vara mamma har varit ett så starkt kall i mitt liv och jag bestämde mig redan innan för att gå all-in i den rollen. Och det krävde då av mig själv att jobba med just, mig själv. En nybliven mamma fast besluten att må bra, för hans skull. Ångesten kommer nog alltid att komma tillbaka då och då, men nu är det så stora mellanrum så jag ser det bara som någonting mänskligt. Det äter inte upp mig längre, för jag tillåter inte det. Min tid måste och ska gå till annat viktigt i livet, så som min älskade lilla Teddan. Och till mig själv och min själ.
