Att vara en känslomänniska | Maja Nilsson Lindelöf

Jag har ju skrivit en del om hur jag mår här i bloggen, skriver en del kring mina tankar och vad som försiggår i mitt huvud. Att mitt mående är upp och ner är ingenting jag skäms över utan jag ser det som ett problem i mitt liv som jag måste lära mig att hantera. Jag är ju inte deprimerad men har väldigt lätt till mina känslor. Det är sällan det är 100 % bra i en hel vecka, likadant som det sällan är 100 % dåligt i en vecka. Ni har ju tipsat mig en del här i bloggen vilket jag är så tacksam över och ett ord som har varit återkommande är just "känslomänniska" eller "högkänslig". Jag har tänkt att jag är det och funderat en kring på det men sen har det inte varit mer med det. Sen så slog det mig häromdagen när jag och Victor var på ett bageri här i stan. Jag sprang in för att köpa bröd medan Victor väntade i bilen. Bakom disken stod två unga tjejer varav en av dom hjälpte en man som skulle köpa bröd samt två bakelser. Jag är den enda i kön och ser som i slowmotion hur tjejen råkar tappa brickan med bakelser innan den andra bakelsen var på plats i kartongen som mannen skulle få ta med sig hem.

Jag ser hur hon blir så stressad. Hela hennes blick skrek "FAN I HELVETE DEN HÄR DAGEN KAN DRA ÅT HELVETE, nu vill jag bara gråta" men hon behöll såklart lugnet och bad om ursäkt, frågade om mannen önskade någonting annat istället. Han var uppenbarligen en olycklig människa som blev väldigt förbannad vilket uttryckte sig i en sarkasm och spydighet. "What a waste of time coming here", "No I just wanted that so now I am good but thanks for asking". Otrevlig gubbjävel helt enkelt. Jag ser på den unga tjejen hur hon skäms och vill brista ut i gråt. Det var så tydligt.

När jag var tillbaka i bilen med Victor och vi åkte hem kunde jag inte släppa den känslan. Ångesten. Det var som om att jag hade tagit hela hennes ångest och fört över på mig. Jag andades tungt i bilen och kunde inte släppa tanken på henne på flera timmar. Victor förstod ingenting, visst det var synd om henne men alla har en dålig dag. Men jag kunde inte släppa det.

Och där och då slog det mig. Jag är, utan tvekan, en känslomänniska och det är någonting jag måste lära mig att hantera.

Jag plockar upp energier. Jag kan åka hem från en middag med ett sällskap och känna mig helt uttömd när jag kommer hem. Victor kan ha varit på samma middag och inte uppfattat det som jag överhuvudtaget medan jag känner mig helt dränerad. Som om att någon bara tog min energi. Samma sak om jag ringer en kompis som är lycklig, jag minns såväl när Malin ringde mig och berättade att hon hade kommit in på skola i LA. Hela den dagen vändes till någonting positivt för även mig och jag svävade på moln. Jag tar ofrivilligt över energier vilket kan bli väldigt jobbigt ibland, som en bergochdalbana. Jag vet ju inte vad min energi är den dagen utan kör på på den energin som jag har plockat upp istället.

Jag gråter när jag är glad och arg. Jag gråter mer eller mindre hela tiden. Åt en fin film, åt en sorgsen historia, åt gamla minnen, jag gråter när det både är bra och dåligt.

Jag kan inte dölja mina känslor. Är jag irriterad visar jag det, oavsett om jag vill eller inte. Victor brukar nämna det ibland, det spelar ingen roll hur väl jag än spelar teater hela min aura osar irritation eller ilska. Men det är samma sak när jag är glad, jag sjunger, visslar, dansar runt och skrattar. Det finns sällan ett mellanting.

Jag vill vara alla till lags. Jag vill vara den bästa vännen och flickvännen, bästa dottern och arbetskollegan. Jag prioriterar ofta andra högre än mig själv och jag vill hjälpa alla. Jag kan ligga på nätterna och grubbla över min storebror exempelvis, i timmar kan jag försöka hitta en lösning eller plåga mig själv med saker jag borde ha gjort. Än att bara låta det vara, acceptera hur det är och hitta lyckan i det. Jag får ont i hjärtat av att jag inte har ringt mamma på länge eller inte hunnit ringa det där samtalet till en vän. Och det tär på mig, tanken att alltid behöva finnas någon annanstans än där jag är. Tanken att jag inte är tillräcklig. Ibland måste det ju också få vara okej att det är mycket i livet och att prio just nu är att få balans i min vardag här borta.

Jag är perfektionist. Allting jag gör ska vara 100 % bra annars kan det kvitta. När jag lagar en middag ska köttbullarna vara från grunden och städar jag garderoben ska det rensas, hängas i färgordning och sorteras på ett sätt bara en pedant människa kan göra. Därför tror jag att det är oftare stökigt än rent runtomkring mig för jag vet att när jag väl börjar kan jag inte sluta. Det här gör ju också att min hjärna går på högvarv. Speciellt nu med bröllopet i fokus. Jag vill vara perfekt. Och om det betyder att sitta i timmar på nätet och leta efter ett par skor så är det så. Än att bara tänka, att det blir bra oavsett vilka skor jag har på mig.

Jag måste ventilera konstant. Jag ringer och pratar hål i huvudet på människor i min närhet, det blir som mitt lyckopiller. Jag får sällan en känsla eller tanke som jag behåller själv och sen släpper det eller låter det vara. Utan jag måste prata med någon, få höra andras åsikter och tankar för att lugna min egna hjärna. Så himla konstigt.

Jag har även svårt att vara omringad av många människor speciellt under en längre tid. Ibland när vi får gäster är det som en mardröm för mig. Jag är så beroende av min egentid och tystnad. Att kunna sitta ensam och dricka en kopp kaffe och veta att ingen kommer att störa mig just nu. Ingen energi kan påverka mig, det är bara jag och min kaffekopp. Även nu när jag vet att en hektisk vecka i Stockholm väntar kan göra mig ängslig. Som tur är ska jag bo hos Sanna och hon känner mig, där kan jag bara vara.

Höga ljud gör mig rädd och orolig. När det är mycket stim och stoj runt omkring mig kan jag nästan få panik (det tror jag också hänger ihop med när jag omringar mig med mycket människor). Tappar Victor någonting och skriker till blir jag skärrad eller sätter han på hög musik kan jag ibland få panik. Jag vet inte varför det blir så egentligen, men höga ljud gör mig väldigt ängslig.

Jag ska verkligen försöka hitta lösningar på det här. Balans. Jag ska beställa böcker och ta hjälp. För att leva såhär är väldigt jobbigt för mig. Det tar ju även ut sig på Victor. Han är motsatsen till mig och han försöker ofta hjälpa mig på sitt sätt men att förklara för en ångestfri person vad ångest är är ju väldigt svårt. "Sluta tänk på det", "släpp det nu", "du överanalyserar" är ofta meningar jag får höra. Vilket jag förstår att man säger. Men problemet, eller snarare diagnosen är ju just det, att jag inte bara kan släppa det, hur mycket jag än försöker. Och det börjar göra mig smått galen och ledsen.

Jag ska därför verkligen försöka hitta en teknik som fungerar för mig. Men trots allt detta så är jag ju hellre en människa med för mycket känslor än för lite, men jag måste lära mig hur jag ska hantera de negativa känslorna. Få ett stopp. Kunna säga till mig själv att "nu räcker det" och verkligen mena det. Är det någon som är likadan? Har ni tips till mig? Det känns lite jobbigt att skriva om det här, jag vet inte varför. Som om att jag ska låta helt knäpp men precis innan jag tänkte arkivera inlägget så tänkte jag vad fan, om inte jag skriver det kanske några av er sitter hemma och tänker att ni är helt ensamma om det här. Så kanske kan vi känna oss lite mindre knäppa tillsammans nu.

I decide my vibe.