Igår hade jag ett riktigt break down. Mitt första på ett bra tag när det kommer till graviditeten. Pågrund av flera personliga saker som hände så tappade jag bara allt och grät mest hela dagen. Paniken över att bli mamma och ha ansvar över ett litet liv gjorde mig så liten och hjälplös. Jag vet inte om det känns annorlunda när man har planerat ett barn längre men när det blir som oss, inte så planerat så känns det så otroligt svaijigt vissa dagar. Det är som om att jag vill ångra mig. Och vetskapen om att jag inte får ångra mig ger mig ännu mer panik. Och jag måste nu vara lite PK har jag märkt och påpeka det faktumet att jag vet om att det finns så många människor där ute som inte kan få barn eller kämpar med att få barn och det förstår jag måste vara bland det jobbigaste man kan vara med om, men jag pratar utifrån mig själv och vi hade lyxen att kunna få barn snabbt och även det kan vara jobbigt för en människa. Och jag har valt att ta mina kanaler och skriva om mina känslor, för jag upplevde inte att jag hittade någon tröst online de första veckorna när jag hade panik. Det mest banala tankarna gjorde mig ledsen igår så som att jag inte längre kommer att få egentid. Att jag frånochmed nu alltid kommer att ha en liten människa som är runt mig. Jag vet ju att det kommer att vara det bästa med att få barn, att aldrig vara ensam, men igår kändes det jobbigt. Att jag inte kommer att sova på flera år och jag som är så otroligt beroende av min sömn. Speciellt min psykiska hälsa och det gör mig rädd. Jag blev ledsen över att det är jag i huvudsak som kommer att få ta det största ansvaret då Victor har ett sånt jobb han absolut inte kan påverka. Han kommer att vara borta länge i perioder och snitta iallafall två, tre dagar i veckan. Det låter så hemskt att säga men det känns som om att jag ska bli en ensamstående mamma och även om jag vet att så många kvinnor i hela världen klarar det galant så är det ingenting jag vill. Men så måste det vara om jag vill ha barn med Victor. Även om han kommer att vara hemma mycket så är det mer vetskapen om att JAG frånochmed nu måste anpassa mig efter honom och hans jobb. Hittills har jag rest som jag vill, varit här och där och levt mitt liv jämte honom men nu med bebisen känns det svårare. För det kommer ju vara viktigt för mig att bebisen kommer att få vara nära sin pappa, det är viktigare än att jag vill åka hem till Sverige och jobba exempelvis. Min kropp förändras och det är en känsla jag inte alls är van med. Inga kläder passar längre inte ens vissa jackor. Jag bryr mig inte om vikten eller storleken, det handlar om känslan. Igår satt jag på mig en pyjamas och den gick inte att knäppa över magen, gulligt jag vet, men också kallt för magen. Jag var bara ledsen. Över att bli mamma. Och så blev jag ledsen över att jag blev ledsen över att bli mamma. Men det måste få vara okej. Inatt drömde jag om bebisen hela natten, hur hen såg ut när den kom ut och hur fantastisk förlossningen var. Och hur jag och den här lilla människan blev bästa vänner. Det var magiskt. Det är mycket hormoner nu om vi säger så. Känslorna är överallt och jag vet nog knappt själv hur jag mår ibland. Igår var jag förtvivlad och det är okej. Men idag är en ny dag och jag känner mig stark. Jag ska snart åka till mitt gym och träna sen blir det en brunch där efteråt och så ska jag jobba i några timmar tänkte jag.
