Jag måste nog erkänna att det var lite väl överambitiöst att tro att jag utan vidare skulle klara av att fira jul i Sverige utan Victor. Det är en märklig känsla att vakna upp idag ensam i lägenheten. Och det får mig såklart att tänka på alla som inte har någon under den här perioden. Jag och Victor pratade om just det i veckan att julafton ibland nästan blir som ett kvitto på året, vilka hör av sig och vilka ringer man. Det är så fruktansvärt att så många är ensamma den dagen men det är också så många som försätter sig själva i den situationen. Och att man som anhörig får ont i hjärtat och känner sorg för den personen, än att se det för vad det är. Bryr man sig inte någon annan dag om året om någon annan än sig själv så är det ju ingen som bryr sig om en på julafton. Men med det sagt så är det verkligen en helg på året som är så mycket lycka men även så mycket sorg för så många människor och jag blir nästan ledsen bara av att tänka på det. För oavsett situation eller vad som har hänt i det förflutna, så vill ingen vara ensam på julafton och det är inte många som verkligen förtjänar det. Helt fruktansvärt. Och jag tror att vi är många som kan känna smärta just dessa dagar, tänka på personer och känna ett behov att ringa och kolla läget, fast man egentligen vet att det inte är ens egna ansvar. Ja nu svamlar jag. Tänker även på alla barn som ser sina föräldrar dricka för mycket alkohol, när det egentligen ska vara deras helg. Barnens helg. Jag och Victor har bestämt oss för att vårt barn aldrig ska få vara i närheten av alkohol på det sättet så även om vi har haft väldigt roliga jular hittills så ser jag framemot alla vita framöver. Jag såg den här och blev väldigt berörd. Jag vaknade iallafall upp ensam idag (eller min bebis är också vaken och det känns väldigt passande och betryggande) men annars så känns det sådär. Men en sak gör mig så lycklig. Och det är att jag IGÅR NÅDDE MITT MÅL MED HJÄRNFONDEN. Jag nådde inte bara mitt mål, jag kom 24 840 kronor över det. Jag började dela många av era meddelanden igår på instagram och fick en otrolig respons, och på en timme drog insamlingen in över 50.000 kronor. Och det var så fint, och magiskt. Som om att alla kom tillsammans. Men även någonting sorgligt över att det är så få som vet om att andra också har det svårt. Det är så många idag som lider av psykisk ohälsa eller är anhöriga, och det är som att vi inte pratar om det. Så när jag igår delade små små texter så var det som om att alla mina följare bara slöts samman och jag fick sånna otroliga meddelanden. Många som tackade. För att jag under juletider visade att fler av oss kämpar på. Det var helt magiskt igår. Och jag vill tacka er alla. Från djupet av mitt hjärta. Tack. Och det viktigaste av allt med det här (även om pengarna såklart är helt magiskt, att 224 840 kronor oavkortat kommer gå till forskning är helt OTROLIGT) så är det att så många har engagerat sig, läst på, pratat om det och brytt sig. Öppnat upp sig. Delat med sig. Det är de finaste av allt, att ha fått läsa upp allting för Albin. Och få honom att känna sig lite mindre ensam. Det är nog den finaste julklappen han kunde få, tack vare er.
