Så har jag varit första gången hos en psykolog. Det var en stor dag för mig, och en stor sorg när jag efter mötet fick reda på att psykologen oftast inte behandlar över skype utan bara vid personliga möten. Som att börja om från noll igen. Som om att all den kraften jag hade lagt på att äntligen hitta någon, gå dit och börja jobba med mig själv var förgäves. Dock fick jag mail om att vi eventuellt ska testa över skype, jag tror att hen kände precis som jag att vi klickade och att jag var enkel för psykologen att läsa av. Det var många rätt på kort tid. Så hur var det då? Jag har förstått via er att många av er tycker att det är pinsamt med psykolog, och att ni tack vare mig har tagit hjälp och inte längre skäms. Jag har aldrig tänkt tanken att det vore pinsamt att ta hjälp, jag pratar ofta om hur jag mår, och skulle aldrig dra mig för att säga att jag nu har tagit hjälp. Ibland kan jag märka att jag kan säga det i förbifarten, typ "på söndag kan jag inte för jag ska till en psykolog" och att folk kan bli obekväma. Vilket jag såklart förstår, eller det gör jag ju inte för jag hade aldrig velat göra någon obekväm, men det gör att jag funderade en liten stund innan jag började att skriva här. "Borde jag inte göra det?", "Kommer tidningar skriva nu?", "Är det pinsamt att ha en psykolog?". Och så tänkte jag att inte är det pinsamt, överhuvudtaget, utan någonting fint. Att hjälpa sig själv. Det här är någonting som är väldigt personligt för mig och nu när jag har läst igenom texten några gånger, gråtit några gånger och försökt se till att allting kommer fram rätt så inser jag hur viktigt det här är. För mig var det fantastiskt att få träffa en psykolog. Kanske också för att jag är så öppen för hjälp. För att jag länge har känt att mitt psykiska mående har varit för tungt för mig att hantera ensam. Jag har liksom fått nog. Så att få sätta mig där i stolen med ett glas vatten framför mig och näsdukar vid sidan av var en befrielse för mig. Jag kommer ju inte gå in på vad vi pratade om såklart men däremot så måste jag dela med mig av en sak jag lärde mig. Ordet ångest, betyder ju egentligen känslor. Att jag har ångest. Betyder att jag känner någonting. Och vi människor har nio grundkänslor som vi varvar mellan. Så när jag är hemma med Victor en kväll och har "ångest" så är det ju egentligen en känsla jag har. Och jag har aldrig ens tänkt så, hur sjukt det än låter. Min konstanta ångest beror på saker i mitt liv som jag går runt och känner och tänker utan att göra någonting åt. Så när kvällen kommer, och ingenting speciellt egentligen har hänt (vad jag vet om då, men gräver man så skulle man säkert se en tydlig situation under dagen som fick mig att må som jag mår) och jag får ångest så är det för att jag har en känsla i mig. Det kan vara ilska, sorg, irritation, skam, oro. Nu vet jag några situationer som har gett mig "ångest" senaste veckorna som jag måste ta tag i men det finns även några konstanta saker som får mig att känna saker och ting. Jag är arg på en person som förr fanns i min familj. Jättearg. Så arg. Jag är arg över att min storebror blev sjuk. Och jag känner såklart även en sorg över det. Jag känner rädsla och oro ibland för att jag ska ha skrivit eller gjort någonting fel på mina sociala kanaler som gör att folk blir arga på mig. Som om att jag vill skydda mig själv. Jag känner oro över en i min familj som är svårt sjuk. Alla dessa känslor kommer ju och går, men dom ligger och gror där lite varje dag, och kanske har någonting hänt under dagen som gör att den känslan blir något starkare. Så istället för att stå där och laga tacos med Victor och stanna upp och reflektera, kanske komma fram till att "åh vad arg jag är på den här personen" så säger jag bara att jag har ångest och försöker att trycka undan det. "Tänk på annat". Istället för att se till sig själv och hitta vilken känsla eller känslor det är man har. Det är klart att jag som människa inte fungerar om alla dessa känslor är någonting jag har i mig utan att veta om det. När jag benade upp allting och insåg där i stolen att jag var arg, kände sorg, skam och oro så kände jag mig 10 kilo lättare. Jag känner inte ångest. Jag har bara en del känslor i mig just nu som påverkar mig. Så min ångest, är ju bara känslor, i en gryta som jag inte tar itu med. Jag trycker ner dom och tror att det en dag på nått sätt ska släppa. Men det kommer det ju inte att göra. Utan jag måste bearbeta och hantera känslorna, för att kunna må bra. Det var en befrielse för mig att bara förstå det, det gör allting mindre komplext för mig. Det är bara en känsla. När man inser det så blir det så skönt och den där tyngden för bröstet blir något lättare. Dessutom var det så enkelt för mig att förklara för Victor, det är ju svårt för honom att alltid förstå mig, men nu blev så glasklart. Dessutom blev det glasklart för mig såklart. Så igår kände jag irritation över en situation, och istället för att få ångest och låta det tära sönder min hjärna så konstaterade jag att jag kände en irritation, nästan ilska, helvete vad arg jag var, och när jag hade konstaterat det så kunde jag släppa det. Bara sådär. Och det har jag inte kunnat göra på många år.
