Måndag morgon och här sitter jag med en kopp kaffe. Först tänkte jag bara göra ett kollage och inte skriva vad jag egentligen känner men så tänkte jag att äsch jag gör det ändå. Vi är nog fler i samma båt och ibland måste man få spy lite på situationen utan att upplevas som bitter, bortskämd eller deprimerad. Jag är så tacksam över vårt liv men jag är fortfarande en människa. Och ibland är allt bara lite pissigt, och det är det just nu. Vädret är väldigt dåligt här (första dagarna var det mysigt) men nu har jag förstått att det här är typisk sommar i England. Här trodde man att det var som svensk sommar men flera britter har nu bekräftat att, nej, det är regn och grått även på sommaren här. Jag brukar inte tillåta att vädret påverkar mig men nu känner man av, det gråa, tråkiga livet. Det plus att bokstavligen allting är stängt blir ju trist. Minst sagt. Livet har ju verkligen ställts upp och ner iochmed Corona och ingenting har ju blivit som planerat, för någon. Jag har verkligen tagit allting med ro och just tänkt det att de går ju inte att göra någonting åt situationen. Det är ju även så betydligt mycket värre för så många människor så jag vet att vår situation inte är illa alls. Däremot känns det ju såklart tråkigt. Och det måste man få känna också. Under säsongen i England ser ju vi alltid framemot semestern som alla andra människor gör och att nu inse att ja, det blev ingen semester i år. Känns ju sådär. Det känns piss faktiskt. Vi har drömt om några dagars semester bara vi två i Lissabon, grillkvällar med familjerna och en utlandssemester i solen för att ladda upp kontot inför hösten och nu är det ju bara att inse att det dröjer ett år till tills vi får ha en sommar i Sverige. Tills vi får ha semester överhuvudtaget. Tills vi får logga ut mentalt och rå om varandra. Just semester låter ju så lyxigt, för oss är det mer en tid för egentid, nära och kära, och att varva ner mentalt. Logga ut. Ladda om. Känna ro. Vara hemma i Sverige en stund. Och ha det där normala livet för ett tag. Nu har det liksom allting ryckts under mattan på oss. Jag har ändå känt mig okej med tanken att vara här tills jag började titta på flyg. Vi har flera personer som vill flyga hit och umgås i huset med oss men det går inga flyg till Manchester. Det blir en märklig känsla att känna att man faktiskt är fast någonstans, och isolerad. Dessutom vill jag verkligen hem av privata anledningar men jag har även en son som behöver vara nära sin pappa också. Så det blir så otroligt delat allting. Överallt ser jag människor som är i Sverige, samlade och under omständigheterna trots allt har lite sommarkänsla. Och här sitter vi och väntar på säsongen som ska dra igång vilket för mig kommer att innebära många veckor ensam med TL. Som det ser ut kommer nog Victor ha två, tre matcher i veckan. Vilket kanske inte säger så mycket men det är en h.e.l. d.e.l. Så här har ni det. Dagens status. Härlig måndag he he. Jag brukar tillåta mig själv att deppa ihop men jag brukar sätta en maxgräns på självömkandet. Idag får jag två timmar, så nu ska jag lägga mig i sängen och läsa bok och ta en kopp kaffe till. Efter det blir det att rycka upp sig, och så ska jag göra planer för veckan med våra vänner. Allting blir vad man gör det till och det man kan trösta sig med just nu är att så många är i samma båt. Att livet blev helt uppochner den här våren och sommaren. Och att det måste få vara okej att känna såhär. Bara för en timme eller två.
